Jurassic Park 3D

35starrating

Regi: Steven Spielberg

En gubbe gör en park med dinosaurier. Livet hittar en utväg.

 

Jag vet inte om all film – alltså, alla filmer som någonsin gjorts – verkligen är bäst på bio men Jurassic Park är verkligen det. Det finns ytterst få regissörer som kan matcha Steven Spielbergs förmåga att ta över en bioduk och hålla en publik i schack. Filmen är tjugo år gammal men tidlös – och om du planerar att bara gå och se en blockbuster i sommar så är det väldigt uppenbart att gammal är äldst. Vad gäller ren underhållning slår Jurassic Park ut allt motstånd – Med än i dag svårslagna effekter, oförfalskad glädje i skådespeleri och regi samt en oslagbar talang vad gäller spänningsskapande och äventyrskänsla framstår alla andra filmerna som själlösa produkter, redan på affischstadium.

Inte för att det här är någon okomersiell liten indiefilm; det är trots allt filmhistoriens en gång i tiden dyraste och mest inkomstbringande film, och det är ingen slump att den har mage att filma sin egen merchandise-kiosk. Men det är som att den har rätt att vara det – det är nämligen roligt att se den här filmen och aldrig blir det tydligare än när man ser den på bio.

Jag är inte mycket för 3D. Jag är rentav anti-3D och tenderar att ta av mig de där fula glasögonen för att i saknad betrakta den stora, fina, platta duken där filmens alla färger och volymer syns, sådär som det ska vara. I 3D försvinner alla perspektiv och färger och kvar blir en klaustrofobisk och instängd bild där bara karaktärerna och deras närmaste bak och förgrund är i fokus, omringade av ett murrigt, svart moln.

Principiellt gäller detta fortfarande för Jurassic Park. Men det skadar inte att 3D-konverteringen är den bästa jag sett – nästintill felfritt är detaljerna överförda och varje möjlighet att leka med dimensionerna har tagits tillvara på. Läsaren kan säkert föreställa sig vad jag menar, på det stora hela: När en hord Gallimimusar skenar åt alla håll, när en T-Rex spanar in genom bilrutefönstret och när en velociraptor skenar ut ur mörkret och slår in i ett galler med käftarna uppe i ansiktet på en – då fungerar Jurassic Park ännu mer som en berg- och dalbana. Vilket tanken ju varit med den här filmen från början.

Det här är inte mycket till recension av filmen utan bör ses som en ren rekommendation: Har du inte sett den här filmen, gillar du den här filmen eller, i synnerhet, har du ungar – då skadar verkligen inte att traska till närmaste bio och fånga den här filmen medan den går. Jag skrev en lång text om Spielberg för något år sedan och gick där igenom filmen i något stycke: Rent berättartekniskt är filmen långt ifrån perfekt; Spielberg sätter mästerligt upp parkens mysterium, karaktärerna, intrigen för att ge katharsis med filmens första, fantastiska T-Rex-attack. Därefter förvandlas filmen, rent narratologiskt, till en rad actionscener ihopklippta med varandra och storyn – som redan från början är förvirrande och ologisk – blir ännu mer befängd.

Men det är invändningar man har när man sett Jurassic Park på video sisådär tjugofem gånger (uppskattningsvis) och kan den rätt mycket utan och innan. På bio försvinner alla invändningar och man har inget annat val än att sjunka ner i fåtöljen och konstatera att en velociraptor vet hur man öppnar dörrar och att det kickar ass.

Jag poängterar det där med ungarna. När jag såg den här filmen satt jag nedanför en rad med sju killar i nio-tio-årsåldern som (antar jag) var där utan föräldrar. När den här filmen kom var jag sju år och ansågs av mina familjära överhuvuden vara för liten för att se den (trots att den tekniskt var från 11 år, dvs från sju år i vuxet sällskap). Men dagens ungar har sett mycket, ska ni veta, och har mycket att säga om vilka 12-kalibriga gevär man borde använda för att ha ihjäl en dinosaurie. Jag föredrar att ingen pratar på bio, i synnerhet inte ungar, men hela den här filmens biorepris är ett undantagsfall. Att höra deras kommentarer var för mig som att få tillbaka den där bioupplevelsen jag aldrig fick. I början av filmen skrattade de åt Wayne Knight (”fräsch han ser ut”) och brast ut i förundran (”det är en fluga i guldet!”) och ifrågasatte det mesta (”dom ska inte mata kon, dom ska ju döda den!”). Jag lutade mig över till min biopartner och viskade: Vänta bara tills den där T-rexen attackerar.

Och det var som ett levande bevis på Spielbergs fantastiskt pedagogiska sätt att långsamt bygga upp spänning och därefter hålla ett äventyr i schack. När bilarna stannade vid den där geten igen skrattade kidsen en sista gång. Därefter hördes en duns i fjärran. Därefter satt de knäpptysta, när de inte skrek.

 

*

För en överkurs: Min text om Jurassic Parks matriarkala tematik.

19 svar till ”Jurassic Park 3D”

  1. everyday is like sunday och nu är jag 28

  2. […] är den späckad av fel och luckor” – men det går ju att säga om Armageddon (1998) eller Jurassic Park (1993) […]

  3. […] det är som Ian Malcolm säger i Jurassic Park – här har man varit så upptagen med tanken att man kan att man inte funderat på om man […]

  4. […] Studerar man produktionen, och mottagandet, av filmer kring det tidiga 90-talet ser man tydligt att Eprhons värld gör den manliga världen osäker. Visserligen var idén om “den nya mjuka mannen” redan uppfunnen på 70-talet – och Tom Hanks lånar en hel del från Dustin Hoffman i Kramer vs. Kramer (1979), för den delen – men under det tidiga 90-talet verkar kvinnor i Hollywood-filmer verkligen “demaskulinisera” män på ett sätt som ibland gjorde män ambivalenta; som när Linda Hamilton kallar roboten T-800 för “den perfekta mannen” i Terminator 2 (1991) eller sättet Sam Neills barnhatande palentolog tvingas till att bli en bra pappa i Jurassic Park. […]

  5. […] and Order) samt för rollen som Henry Wu, den där vetenskapsmannen i den där äggvändarscenen i Jurassic Park, som hann med båten till fastlandet och log generat när han fick frågan om han lyft […]

  6. […] verkar) hejdlöst smörig pojkar-blir-män-film med Joseph Mazzello, det vill säga killen från Jurassic Park – Mazzello lade skådespeleriet på hyllan efter puberteten men innan The Cure var han […]

  7. […] att publiken baxnade. Hade det inte varit för Terminator 2 hade Steven Spielberg aldrig gjort Jurassic Park, och på den vägen är […]

  8. […] ut att vara levande 1993, när Steven Spielberg sprängde den teknologiska mallen med Jurassic Park, en film som kunde konsten att smyga och smussla med sina effekter och riktigt fresta publiken, […]

  9. […] ge oss i framtida filmer – i synnerhet Jakten på den försvunna skatten (1980) och Jurassic Park (1993) – men aldrig finna en lika perfekt form för som i Hajen, där äventyret […]

  10. […] någonsin – i slutändan blev det 90-talets mest inkomstbringande film, med undantag för Jurassic Park (1993) och Titanic […]

  11. […] slut kanske vi glömt vad som gjorde Rocky (1976), Star Wars (1977), Terminator (1984) och Jurassic Park (1993) så minnesvärda och älskade till att börja med. Allt vi ser är orden – Rocky, Star […]

  12. […] Den osynlige mannen blev en braksuccé, och liksom Frankenstein avlade den flera uppföljare i eskalerande kvalité. I synnerhet specialeffekterna fick folk att tappa hakan och de är, i sin relativa enkelhet, fortfarande imponerande; få filmer har kunnat säljas så rättvist med sina specialeffekter – Claude Rains osynlige man är en att ställa brevid Christopher Reeves Superman (1978) och Spielbergs dinosaurier i Jurassic Park (1993). […]

  13. […] höger och de visar sig vara precis där). En mer patetisk filmskapare hade klämt in skämt om Jurassic Park, men Waititi tänker som en regissör och använder Sam Neill för att han är en bra […]

  14. […] Det är också en film som det är lätt att, likt Spielberg själv, ta för givet. Jag antar att de som går efter ett presskit, eller lönlöst försöker tyda filmen med ett blött finger i luften, kommer att misstolka den. De yttre signalerna kan ju lätt katalogiseras – den är byggd på en populär Young Adult-bok, alltså inte så “viktig”, liksom lite lågkastig. Den innehåller jättemycket specialeffekter, alltså är den väl inte så “mänsklig” och liksom “själlös” kanske (förresten är den gjord av Spielberg så den är säkert sentimental också). Den innehåller också en uppsjö av referenser till andra filmer, vilket gör den “ytlig” förstås, som en popkulturell orm som meningslöst äter sig själv och kränger sin marknadsföring in absurdum. Att storyn och karaktärerna är “tunna” går förstås att skriva på förhand. När som helst nu kommer det att bli inne att säga “förresten så är Jurassic Park överskattad”. […]

  15. […] tematik och i det här fallet spänning. Ett rättvist skolexempel är såklart Steven Spielbergs Jurassic Park (1993), som gjorde det utmärkt. Handlingen går att förklara i ett nötskal. Intrigen är […]

  16. […] Här har vi en som säkert är välbekant, från Steven Spielbergs Jurassic Park (1993). […]

  17. […] underbar film detta är. Liksom Stjärnornas krig eller Jurassic Park innan den är det en film för unga hjärtan att […]

  18. […] byggde på en Michael Crichton-bok och de trodde fortfarande att Crichton sålde biljetter. Jo, Jurassic Park är och förblir en drake alla jagar, men den gjordes också av Steven Spielberg. En av […]

  19. […] den pågår. I den här texten har jag visat ett exempel på det förstnämnda, hur Spielberg i Jurassic Park skapar associationskedjor och håller oss i handen medan han går från den ena scenen till den […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *