Bullet to the Head

Regi: Walter Hill

Hämndlysten gangster teamar upp med polis för att jaga andra gangsters. Stark Oscarskandidat för årets manus, detta.

Jag förstår mig inte på Sylvester Stallone. Han blev känd för filmerna om Rocky Balboa – en ömsint klumpeduns med hjärtat på rätta stället – och John Rambo – en blödig kille som dränker sina sorger i våld – men i film efter film har han velat spela den seriösa macho-muskelmannen med stoneface, alltid iklädd iögonfallande märkeskläder, som bara vet hur man mumlar och slåss. I dessa roller – de som spelar på rena machismo-ideal och saknar någon som helst sårbarhet eller nyans – försvinner all karisma som Stallone egentligen har. Det är filmerna där Stallone visat på humor eller någon slags känslighet – som Cliffhanger, Demolition Man, Cop Land eller till och med Judge Dredd – som man kommer ihåg. Som en jämförelse: Hur många kommer ihåg Dödligt möte, Angelos hämnd, Specialisten, Get Carter, Lock Up?

Lägg till Bullet to the Head på den listan, en actionfilm som bara utmärker sig i sin livlöshet och konstant hållna småtråkighet. Stallone spelar gangster – något han aldrig gjort särskilt väl – och han befinner sig i en intrig vars händelseförlopp inte spelar någon roll, eftersom varken han eller skurkarna har mycket till personlighet eller motivation.

Den huvudsakliga skurken i filmen är en rätt random afrikansk skurkkung med käpp och kavaj (spelad av Adewale Akinnuoye-Agbaje) som har den ondskefulla planen att köpa fattiga hyreshus som han sedan kan riva för att bygga shoppincenter… Det är kanske inte Bondskurkskaliber, men vem bryr sig. Större delen av filmen går ändå bara ut på att Sly är ute efter skurkarna som haft ihjäl hans partner. Been there done that. Hans främsta nemesis är en krallig typ spelad av Jason Momoa (från Game of Thrones och nya Conan) men han är naturligtvis bara en lakej. Been there done that igen.

Filmen hade verkligen gynnats av bättre karaktärer. Tänk om den där dödade kompisen var någon man sörjde. Tänk om den där storskurken hade någon agenda. Och tänk om den oundvikliga fighten mellan Sly och Momoa – med ekon av Cobra – hade utspelat sig i någon annan typ av lokal än ett sånt där murket lager.

Av helt orimliga skäl, som aldrig blir vidare förklarade, teamar Sly ihop sig med detektiven Kwon (Sung Kang) som ska hjälpa honom att hitta skurken. För att sedan haffa Sly, eftersom han trots allt är brottsling. Aha, detta är en buddycop-film…! Eller inte. Det som fungerade med 80-talets buddycop-filmer var att X och Y inte tyckte om varandra främst på grund av att de tvingades samarbeta. Här förstår man aldrig varför de överhuvudtaget hänger ihop. Det uppstår ingen som helst känsla mellan dom, eftersom dom svävar omkring som i ett vakuum där inget som händer har något att göra med det andra.

Buddycop-formulan spökar visserligen fortfarande i filmens mekanismer, men det känns som att förr i tiden hade det varit Sly som var polisen och Kwon som var den kriminelle; Kwon är en sällsynt dålig polis nämligen, eftersom allt som sker i filmen kommer som en total överraskning för honom. Man hade mer förtroende för hårdhänta snutar på 80-talet. Nuförtiden måste de vara gangsters istället.

Det är en film som man inte har så mycket att säga om, eftersom den till nästan punkt och pricka påminner om en generisk direkt-på-video-film där man nuförtiden brukar hitta avdankade actionhjältar. Intrigen är samma gamla B-filmslunk, varken mer eller mindre, och såväl manus som regi befinner sig ständigt under medel på det mest sövande och långtråkiga sättet. Att filmen är regisserad av Walter Hill – som en gång i tiden gjorde filmer som The Wariors, Hard Times och buddycopfilmernas buddycopfilm 48 timmar – är inget som skulle registrera om man inte skulle veta det på förhand.

Jag ska säga att jag gillade Jason Moma en del. Mild spoiler alert, om du bryr dig: Vid ett tillfälle har han ihjäl sina egna arbetsgivare på tal om ingenting, och man blir sugen på att se en film om honom istället. Här blir han nästan en intressant karaktär, även om filmen förstås inte ger honom utrymme för annat än att få däng av en snart 70-årig Sylvester Stallone. Momoa är 33, men det har ju inget med saken att göra.

Det är synd att Sly lever i en sådan förnekelse som han gör. Arnold och Bruce Willis har åtminstone den goda smaken att skämta om sin ålder men Sly står där steroidpumpad som något slags köttberg; ironiskt nog mer och mer jämförbar med Ivan Drago, den omänskliga skurken i Rocky IV. Och då har Stallone dessutom alltid mått bäst av lite humor. Jag förstår honom som sagt inte. Med den strategin blir det bara ännu en långtråkig, okaraktäristisk metallisk direkt-på-video-liknande film som verkar anstränga sig för att inte vara minnesvärd. Något med titeln Bullet to the Head gör att jag osökt tänker på ordet Blackout. Vilket är vad filmen lämnar efter sig. Det skulle förvåna mig oerhört om jag minns en enda replik från den om ett år eller så.