Uncategorized

The Company You Keep

company you keep

25starrating

Regi: Robert Redford

Efter att en av medlemmarna i en extremvänster-organisation från 70-talet efter 30 år tillfångatas av FBI börjar murveln Ben Shepherd (Shia LeBouf) snoka reda på de övriga medlemmarnas identitet. Detta leder till att ensamstående pappan Jim Grant (Robert Redford) blir en jagad man. Grant måste rentvå sitt namn samtidigt som Shepherd måste rannsaka sig själv och sin journalistiska heder.

 

Det här är nog bland de mer märkliga avarterna till Hollywoods boomande superhjälte-koncept. I The Company You Keep är det inte superhjältar, sagoväsen eller Abraham Lincoln som måste återvända till sina gamla gem utan gamla kommunistiska terrorister. För trettio år sedan var de med i Weather Underground och rånade en bank och mördade en säkerhetsvakt i den goda sakens namn och nu när deras identiteter röjts hamnar de på flykt och måste återförenas för att rota i sina gamla synder.

Det hela inleds med att FBI arresterar den till synes alldagliga hemmafrun Sharon Solarz (Susan Sarandon) som visar sig vara en av den gamla gruppens medlemmar. Vår murvel Shia LeBouf tycker det hela är suspekt: Varför hittas hon nu, plötsligt, efter 30 år? Han får en intervju med henne där hon håller ett brandtal om hur hon inte ångrar något hon gjort, men att allt förändras när man får barn. Nu verkar hon helt enkelt ha låtit sig själv bli fångad. Som om hon var trött på sitt liv som hemmafru, en roll som (märker man i hans intervju) varit en komplett mask.

Kidnappningen av Solarz gör att intrigen rikoschettar igång: Det tar inte lång tid förrän LeBouf har upptäckt medlem nummer två: Vår huvudperson Jim Grant (Robert Redford) som också han har barn, elvaåriga Isabel, som är vad som fått honom att överge ”the cause”. Nu blir Grant en förrymd man och medan LeBouf rannsakar sin journalistiska etik i jakt på honom så försöker Grant själv hitta sin gamla flamma Mimi (Julie Christie) som är den som kan fria honom. För, aha, fastän han är skyldig till ideologin och deltagandet i terroristorganisationen så var det inte han som sköt. Det hela var en gammal komplott och han gick med på att ta på sig skulden. Nu, för Isabels skull, måste han rentvå sitt namn.

Som det kanske framgår så är den här filmen ganska fullproppad med information. Det jag sagt hittills är bara en bråkdel av filmen egentligen, och det är påfallande hur mycket man kan prata om intrigen utan att man får ut något särskilt av den. Detta är ett typiskt exempel på vilka problem som kan uppstå när en roman ska bli film. Det hela är nämligen byggt på en politisk roman av Neil Gordon, den är regisserad enligt konstens alla regler av Robert Redford och den har fantastiska skådespelare överallt.

Men det fungerar helt enkelt inte särskilt bra som film. Det finns tankvärt stoff inbakat i den som hela tiden känns litterära på fel sätt, som om man omedvetet läser en essä. I kärnan ska dock The Company You Keep vara en thriller och den lyckas helt enkelt inte bli spännande. Shia LeBoufs intrig går ut på att han som journalist ska armbåga sig fram och gå över lik – eller ska han välja en annan väg? Hans luskande pågår parallellt med Redfords springande och dessa två intrigtrådar gifter sig aldrig med varandra trots att vi förstår rent tekniskt att de har med varandra att göra. Redford springer förresten inte, han liksom lunkar, som om han inte bryr sig om hurvida någon fångar honom eller inte. Som den totala anti-tesen till Jagad står The Company You Keep stilla som ett träd på ålderdomshemmet (Redford är förresten snart 80 år). Tempot i filmen är snarare fridfullt, trevligt, som en mycket lång eftermiddag.

Tematiskt handlar filmen om idealism. Vart går gränsen, och så vidare. Filmens frågor kan ställas nästan som om man gick till ett seminarium: Kan terrorism försvaras? Kan man offra sin familj för en politisk sak man tror på? Är basal etik och moral detsamma som idealism? Är idealismen död idag? Finns det möjligheter att utmana auktoriteter?

Problemet är att frågorna aldrig kommer upp till ytan i filmen. Varenda skådespelare är perfekt men karaktärerna är alldeles för många och de har för långa dialoger som inte leder någonstans utan (som i en roman) bara ska skapa en typ av trovärdig närvaro – Nick Nolte, Chris Cooper, Stanley Tucci, Richard Jenkins, Anna Kendrick, Brendan Gleeson, Brit Marling, Sam Elliott. Plus Susan Sarandon. Plus Julie Christie. Det är som att Robert Redford spenderar större delen av filmen med att springa runt och hänga med alla sina gamla kompisar. Det enda som saknas hade varit en gyllene cameo av Jane Fonda.

Vi har här att göra med en film som brister i alla sina ambitioner: Den är inte spännande som thriller, den fängslar inte med sin intrig, tematiken når inte fram på någon emotionell nivå och man känner aldrig riktigt att karaktärerna är på riktigt, även om man kan beundra skådespelarna. Samtidigt är det inte en dåligt gjord film och den är absolut angelägen, trots att ambitionerna inte lyckats färdigställas. Det hela leder mig till att tänka att om Redford och gänget är angelägna om att deala med de här frågorna så kan nog andra vara intresserade av det också. Så jag antar att filmen kan rekommenderas till gamla 68:or och politiska studenter eller så. Det låter inte speciellt kul och det är det inte heller och jag antar att det är lite det som är meningen. Frågan om idealismens död är inte en dålig fråga. Jag är glad att Robert Redford gjort en film om den. Synd att den inte var bättre, bara.