Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Evil Dead (1981)

mästerverkfont

evil dead videosöndag

4starrating

<- #9. Och tranorna flyga.
-> #11. Att angöra en brygga.

Regi: Sam Raimi

Evil Dead är en klassisk lågbudgetskräckfilm från 1981. Den handlar om ett par ungdomar som åker upp till en stuga i bergen, där de hittar en läskig bok vars mysko latinska verser gör att skogen vaknar till liv. En efter en får de snart sämre hud.

 

Jag växte upp i videovåldets långa eftertidslandskap. Film var detsamma som hyr- och köpkassett. Det fanns inte så många DVD-filmer och man kunde inte få tag på filmer, eller något annat, på Internet. Ville man hyra skräckfilmer så fanns det att hyra 20 år gamla VHS:er av Fredagen den 13:e som fortfarande var tio minuter kortare eller så (och där karaktärerna bara ”försvinner” ur filmen) efter att ha blivit sönderhackade av filmcensuren under hela 70- och 80-talet.

Detta är slutet av 90-talet. Jag är tretton-fjorton. Jag tycker om skräckfilmer – eller, rättare sagt, tanken på skräckfilmer. Fler filmer tycks existera bortom himmel och jord än i verkligheten. I en kortlivad filmtidning som hette Svenska Total Film läser jag om Wes Cravens filmer innan Scream och Terror på Elm Street, om George A. Romeros Dead-trilogi och David Cronenbergs Rabid, om en ”bajskorvsliknande parasit”. Italienska skräckfilmare som Lucio Fulci och Dario Argento verkade så exotiska att det var som om de inte riktigt existerade. Och vid fjorton hade jag inga tvivel om att Evil Dead var en film jag aldrig skulle få se i mitt liv.

Nu var det dock så att jag hade en kompis som hörde av sig och, aningen chockad, berättade att han hade hittat den. Jag utgick ifrån att han ljög, eftersom vi pratat drömskt om denna film. Det visade sig att det, som av något konstigt mirakel, hade legat en oklippt (!) VHS av Evil Dead längst ner i en rea-back på en helt random videobutik. Jag kunde inte ens föreställa mig hur den hade kommit dit.

Vad jag inte visste var att marknaden för de gamla skolans skräckfilmer just börjat blomma i det lilla nordiska landet. Gamla Testamentets censur var redan historia och nu kunde video-distributörer ge ut dessa gamla klassiker igen. Bara ett år senare skulle jag inse att jag kunde beställa filmer som The Beyond och Dawn of the Dead via Internet-import, dyra men värda ens pennies och ytterligare några år senare började man ge ut boxar mer Dario Argentos filmer. Denna en gång så mytomspunne fantasifigur. Allt skulle bli billigare och mer tillgängligt med tiden, och idag känns den verkligheten man växte upp i mycket fjärran.

Numera hittar man Evil Dead lite vart som helst. Då var det som att hitta Necronomicon själv, en anonym artefakt gjord av högre makter, i väntan på att utforskas. Och när såg filmen första gången gjorde den en sådan inverkan på mig att jag visste att jag var tvungen att se mer (skräckfilmer, lågbudgetfilmer, ett tag var målsättningen allt). Jag såg filmen om och om igen, den rörde mig på ett sätt jag fortfarande inte riktigt kan förklara, och oavsett hur många lågbudget-skräckfilmer jag lyckades få mina händer på genom åren verkade ingen vara så magisk som lågbudgetmästerverket Evil Dead. Det var något med den kackiga bildkvalitén, de enkla effekterna, det grovhuggna splatter-våldet och det dåliga skådespeleriet som på något sätt gjorde det till en anarkistisk upplevelse. Det var inte en komedi, men den hade en lättsam ton. Men det onda döda i filmens kärna var samtidigt mycket tydligt; i den fanns en nästan gotisk stämning av undergång och våldet hade en kylig klang av onåd. Dessutom var det en adrenalin-rush (i synnerhet mot slutet). Varje gång jag såg filmen, och det var en hel del gånger, var jag bara så nöjd med hur jag tillät mig själv att ställas upp den första halvan och falla som en fura den andra, lätt utmattad i eftertexterna.

Under årens lopp blev det dock en så igenkännbar film för mig att jag såg den färre gånger, jag började intressera mig för italienska skräckfilmer och senare blev mitt intresse överhuvudtaget mer akademiskt. Man blir äldre också, och den naturliga lust som finns inför skräckfilmen, den mörka skolans underhållning, försvann med åren. I dag är jag inte intresserad av skräckfilmer mer än några andra filmer – så länge de är bra är de bra. Men, i vilket fall som helst, så snubblade jag över Evil Dead på DVD häromdagen. Jag hade lite pengar över, köpte den, och drabbades av ironin att detta var en film som en gång bara var ett VHS-band för mig. Nu polerad och fin med en snygg kartong och bra extramaterial. Hur tiderna har förändrats. Jag mindes inte senast jag såg den, men nu gjorde jag det för första gången i digital form.

Det första jag var tvungen att erkänna var att jag inte alls var så imponerad av filmens effekter som jag minns att när jag var yngre. Jag minns att jag sögs in i filmen i dess första bildrutor, kamerafärden över den kusliga dammen och de oskyldiga huvudpersonerna sjunger sånger tillsammans i Sam Raimis Oldsmobile. Jag inser att jag nu tas tillbaka, och det allra första som slår mig med filmen är hur vansinnigt cheesy inledningen är, där den lyckliga gruppen amatörskådespelare är mystiskt nära att kollidera i en stor lastbil. Klippningen i denna korta scen är bortom otymplig, och jag älskar hur alla passagerarna i baksätet växlar position som en serietidning – plötsligt är alla längst fram, sen tillbaka i sina gamla identiska platser – och en tjej poserar för ett skrik som ser helt malplacerat ut. Samma sak gäller för den otroligt campy sekvensen när de ska köra över en bro som inte är ”trovärdig”. Bruce Campbell öppnar bakdörren och tittar ner i en helt omöjlig reverse-shot som består av ett klipp vi redan sett. Bara några minuter in och filmen börjar redan återanvända sitt eget material!

Men jag tänker naturligtvis inte dissa Evil Dead. Den gjordes på sina skosnören och jag beundrar det. Vad jag finner fascinerande är i grunden något personligt: ​​Hur kunde jag vara så insugen i denna film, och inte se de tekniska bristerna? Såg jag dom egentligen? Vad var så tilltalande med filmen?

Det är sant att Evil Dead har en alldeles särskild atmosfär, men det är mycket att tänka bort för att ta det på det gravallvar jag gjorde. Kanske var det en slags efterkonstruktion, att jag såg filmen så många gånger att jag började relatera den till sin atmosfär, sina styrkor som skräckfilm. Jag minns åtminstone att jag aldrig förut suttit och fnissat under de första minuterna som nu.

Detta är första gången jag har sett filmen på DVD också. I mitt minne är Evil Dead något man ser på en andra generationens VHS och i digitalt restaurerad bildkvalité stiger andra fantastiska tabbar upp i bild – som den lustiga trädgrenen som fastnar och dras längsmed bilen när de kör upp till stugan, den uppenbara cigarettrökseffekten när de anländer, dödskalle-kniven köpt på Buttericks och The Book of the Dead med bilder som idag överträffas av någon random goth-bloggare, otaliga oavsiktliga skuggor och synlig utrustning, de synliga linjerna runt den inklippta fullmånen, hålen runt ögonen på demonmaskerna, målafärgen som används för blod och gröt (?) för … ruttnade ansikten, typ. Andra saker också, som jag antar måste ha varit uppenbart redan då men som jag av någon anledning bara insåg nu, till exempel karaktären Scotts konstanta frisyrförändring eller rörledningarna i källaren (vilken typ av en stuga mitt i skogen har rörledningar? Kanske är det en vintage cabinesque garage-look?). Och man måste älska sådan här dialog:

 

CHERYL: It’s probably just some animal

SCOTT: An animal?! That’s the stupidest thing I ever heard in my life!

LINDA: Maybe it’s just some animal.

SCOTT: Yeah, probably right. It’s probably just some animal.

Wtf.

 

Jag var också mycket road av att ifrågasätta vissa saker som aldrig skulle ha slagit mig när jag var fjorton, eftersom jag var bara en pys: Vad för en person följer med sin bror och hans bästa vän, tillsammans med båda sina flickvänner? Antag inget dåligt hade hänt, hur skulle hon ha tillbringat natten i stugan? Lyssnat till den tjutande vinden och lägga domino-brickor till ljudet av två pars kopulerande, varav en är hennes bror? Tur för henne att hon fick till det också, även om man kanske vill hitta en annan partner än den onda skogen, men vem kan vara kräsen mitt ute i ingenstans?

 

Och det är en annan sak som jag inte skulle ha tänkt på när jag var fjorton. Det gamla goda över-analyserandet (som förstås inte finns egentligen – det finns bara analys, inte överanalys). Sexualitet är alltid en stor grej i skräckfilmer, och det är väldigt intressant att det är den oskuldsfulla tjejen som gillar att rita, och som inte har en partner, som blir pokad, bokstavligt talat. Lägg i synnerhet märke till det ambivalenta skrikandet och stönandet när hon vanhelgat blir ”våldtagen av skogen”.

evil2

En annan fin bit av symbolik kan hittas i filmprojektorn som blir tokig i slutet och fyller den vita skärmen med blod medan Ash blir bländad av lampan. Är inte det en ganska trevlig summering för hela denna film? Galet filmskapande med massor av blod.

Som tonåring tog jag Evil Dead på stort allvar. Nu ser jag verkligen först och främst en film som slängts ihop av Sam Raimi och hans collegekompisar. I synnerhet eftersom jag är ungefär i samma ålder som dom var då kan jag tänka mig verkligen hur kul det måste ha varit att plåta denna lilla rinky-dink-skräckfilm, och hur stort det måste ha känt när den blev så populär (Stephen King sa att Evil Dead var den bästa skräckfilm han sett… den också).

Och som en debutfilm från en ”amatörfilmare” är Evil Dead fortfarande en häpnadsväckande film. Det kan tyckas att jag har varit taskig mot den nu, men det var inte min avsikt. Jag var bara fascinerad hur tiderna har förändrats. Jag är inte fjorton längre, men det är fortfarande en bra film. Raimi hade, redan här, ett anmärkningsvärt sätt att spela med filmmediet, och gå fram hårt med fart och fläng men ändå kunna ha kontroll över vad han gör – de sista bitarna av Evil Dead är bara en storartad åktur av blodigt hokus-pokus, och en spännande studie i mindfucking. Det är en fantasifull bit skräck, som håller en välförtjänt plats som en av de stora i genrens historia.

 

Detta är en variant av en text jag skrev på engelska 23 november 2008. Eventuella konstigheter i översättningen står jag för.

*

 

9 svar på ”Evil Dead (1981)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *