Regi: Gorõ Miyazaki
Året är 1964 och i Tokyo möts de tonåriga studenterna Umi och Shun, oerfarna av livet och oskuldsfullt attraherade av varandra. Umi saknar sin pappa, som dött i Koreakriget, och Shun bjuder in henne till skolans studenttidning. De bestämmer sig för att renovera klubbhuset när de nås av nyheten att klubbhuset ska demoleras, på grund av förberedelserna inför Sommar-OS.
Jag tror ni kan lista ut ungefär vad grejen är med den här filmen. Det är inte så att det är något fel på den, egentligen. Det är bara inte speciellt mycket som är minnesvärt med den. Ofta är filmer dåliga, ibland är dom bra och i undantagsfall är de fantastiska. Så ibland finns de där som försöker slinka in mitt emellan, de som inte innehåller något inslag som är direkt dåligt men som inte har nog med bra saker för att göra den direkt sevärd. De tuffar på medan de pågår och känns liksom halvfärdiga och, beroende på hur ens kväll ser ut, börjar man längta efter att den ska ta slut så att man kan göra vad man planerat göra efteråt. Nu pratar jag förstås om en biosituation – men ser man den hemma så har man kanske inte riktigt hjärta att bara stänga av den helt sonika.
För den är ju söt och så, visst. Karaktärerna är väldigt oskuldsfulla – flickorna rodnar och pojkarna skrattar med stora munnar, ingen har uppfunnit begreppet ironi, ädla avsikter och tron på högre ideal existerar ännu och alla ser på världen som ett slags harmoniskt och perfekt fungerande låtsasland där alla vet vad alla ska göra. Detta för att filmen utspelar sig i det tidiga 60-talet – vilket gör att Uppe på vallmokullen blir besläktad med filmer som Lone Scherfigs An Education (2009), filmer om den där ”lugna” tiden alldeles innan allt blev så himla upp och ner. Jag är inte säker men jag misstänker att en stor funktion av filmen är att den ska vara nostalgisk för den japanska publiken – och att det är därför den inte riktigt når fram hos en västerländsk publik. Man kan ana, på de ofta långsamma och svepande bilderna på hus och sjöar och cyklister, att miljön som skildras inte bara är en idyll utan en särskild, speciell idyll. En som ganska många i Japan fortfarande minns. En oskuldens tid, då livet tedde sig lugnare.
Det hjälper dock inte filmen, vars intrig i övrigt inte når fram med sina avsikter: Detta är dels en tidsskildring (som jag nämnt). Så är det dels också en sån där förpubertal kärlekshistoria, om Umi och Shun: Umi är en tonårig tjej som bor med sin mormor och varje morgon reser hon en flagga uppe vid kullen där deras hus ligger. Detta gör hon för att hennes pappa var ett marinbefäl vars skepp gick under i Koreakriget. Medan han levde så lärde han henne flaggsignaler och nu reser hon flaggan ut över vattnet varje morgon i hopp om… tja, hon kanske bara gör det helt enkelt. Men när hon drömmer drömmer hon om sin pappa.
Hon träffar Shun, som delar ut post på en cykel. Hon får sitta på pakethållaren. Han gör så att hon kommer med i kåren och tillsammans med några andra – mer eller mindre anonyma – karaktärer så börjar de en kampanj för att rädda skolans klubbhus. Det är nämligen så att det ska rivas inför Tokyo-OS 1964.
När jag skriver detta så tycks det, åtminstone för mig, som att jag beskriver upplägget för en fin och sevärd film. Just det där tidiga 60-talslandskapet – innan den sexuella revolutionen, innan Beatles och Kennedy-mordet – är en intressant period som ofta kan leda till bitterljuva filmer som An Education och även Sherfigs romantiska dramakomedi En dag. Perioden i sig innehåller fascinerande tidsdokument som Bonjour Tristesse (1958), Breakfast at Tiffany’s (1961) och Kubricks Lolita (1962) och medan jag såg Uppe på vallmokullen kom jag även att tänka på en oförglömlig kinesisk film som heter Badhuset (1999), också om en byggnad som står inför rivning på grund av den där nesliga nymoderniteten.
Men Uppe på vallmokullen lyfter aldrig riktigt. Den håller sig ständigt på medelsträcket och man undrar ofta varför den inte ansträngt sig för mer minnesvärda karaktärer, starkare känslomässiga detaljer, något mer än det som sker. Vi har en historia här, men den blir aldrig speciellt medryckande. Varför saknar just Umi just sin pappa? Det är förstås en universell sak, men om det gjorts alltifrån Pippi på Söderhavet till Terry Gilliams Tideland så saknar man en mer personlig berättelse. Shun ger inte heller mycket till bordet som ynglingen vars huvudsakliga drag är att hans tillgänglighet: Han är där för att Umi behöver någon att bli kär i, någon att ta steget bort ifrån fadern. Såpoperaliknande utvecklingar sker mellan dem – deras föräldrar tycks ha haft något med varandra att göra, kan det vara så att de är syskon? – utan att man någonsin riktigt känner betydelsen.
Detsamma gäller intrigtråden om klubbhuset som ska rivas. Rivs det eller inte? Överväg vad jag hittills sagt om filmen så borde du ana svaret. Man kan inte säga att Tokamuru, affärsmannen som ligger bakom beslutet om rivningen, är en speciellt realistiskt målad karaktär. Han är besläktad med Jultomten, skrattar mycket åt vad som helst, tycker världen allt är en härlig plats (tänk Lasse Berghagen) och man får inte direkt en känsla av att han har någon organisationsförmåga överhuvudtaget.
Vilket inte behövt vara ett problem, om nu inte filmen utmärker sig så av sin realism. Den är gjord av Gorõ Miyazaki – son till legenden Hayao, vars filmer är befolkade av mer drömska och skruvat Alice i Underlandet-besläktade karaktärer. Jag vet inte om Gorõ vill vara mer realistisk, men i så fall borde han kanske vara mer konsekvent.
Han har påstått att han ”motvilligt” följde sin fars steg. Jag ska inte säga åt honom vad han bör och inte bör göra, men jag undrar om det verkligen, verkligen inte finns något annat han verkligen, verkligen känner att han verkligen, verkligen vill ägna sin tid på, för att göra film är inget man gör halvhjärtat. Åtminstone inte om man vill göra riktigt bra och minnesvärda filmer. Uppe på vallmokullen känns onekligen som en ”motvillig” film. Den är lite söt, den är lite trevlig. Men det känns inte som att den är gjord för att någon verkligen behövt göra den. Alltså behöver du inte verkligen se den.