0-2

Brottsplats Lyon

brottsplats lyon les lyonnais

2starrating

Regi: Olivier Marchal

På 70-talet rånade Momon och Serge en massa banker, tills dom åkte fast. Nu är dom gamla gubbar. Momon vill leva laglydigt men Serge är fortfarande en skurk. hur ska det gå?

 

Det här är en av de tråkigaste filmer jag sett på ett tag. Det är en gangsterfilm som innehåller praktiskt taget varenda gangsterklyscha som någon någonsin kommit på, och intrigen påminner om en tråkig TV-serie med en långrandig intrig som bara går ut på att folk ska gå runt och prata med varandra så att tiden går utan att något viktigt egentligen händer. Bla bla bla bla bla bla bla. Pang pang. Död död. Bla bla bla bla. Svisch svisch, nostalgisk tillbakablick till 70-talet, mer bla bla bla bla, nu är vi gamla gubbar och allt är tråkigt, bla bla bla, pang pang, bla.

Filmen är byggd på en ”sann historia”, förstås. Denna sanna historia är den i hemlandet ganska välkända om Gang des Lyonnais, en rånarliga som gjorde stora rubriker i fyra år innan de haffades 1974. Den här filmen är regisserad av den före detta polisen Olivier Marchal och växlar mellan det glada 70-talet – när alla var unga och det var kul att råna banker – och nutiden, då de två hjärnorna Momon och Serge förvandlats till Gerard Lanvin och Tcheky Karyo. Lanvin är mindre känd i utlandet än Karyo (Karyo är en sån där men-det-är-ju-han-skådis) men båda är gubbar och båda är trötta och ledsna.

Okej, se om det här låter bekant. Momon har en fru och vill leva lagligt på äldre dar men, oh no, Serge är fortfarande en jävlig skurk (han spelas ju av Karyo, den franska filmens kanske mest sadistiskt orienterade karaktärsskådespelare). Tänk om det kan vara så att vi har en vessla i organisationen också? Någon som pratar med polisen? Tänk om Momon själv blir pressad att ge information i utbyte mot sin frihet? En thankless female-fru på det och bordet är dukat för En Film Du Sett En Miljon Gånger Förut.

Jag skrev en checklist. Les Lyonnais, som originaltiteln heter (och ja, det här med titlarna, lets not go there den här gången) innehåller skildringen av hur småbrotten i ungdomen blev storbrotten, den innehåller en baptism, den innehåller en drive by-skottlossning på hjälten när han är med fru och barn, den innehåller ytterligare driveby-hits, den innehåller en scen där någon blir skjuten i en svinstia och eventuellt äten av grisarna, den innehåller en mot dotter till gangster våldsam pojkvän som det slutar illa för, den innehåller bad cops and good cops, hotet om fängelse, mannen som vill lägga allt bakom sig, den vårdslöse vännen, repliker som ”he’s small potatoes, someone else is pulling the strings”. Därutöver satt jag och väntade på en bilbomb.

Det är till filmens fördel att Lavant och Karyo är så pass bra skådespelare. Och det är inte en film utan ambitioner. Den är överhuvudtaget ganska välgjord. Men det spelar ingen roll när varenda detalj av filmen är förutbestämd av minst fyrtio års filmhistoria. Man behöver inte ha sett mer än den första Gudfadern för att vara oimponerad av den här filmen. Jag misstänker att det finns gangsterfilmsfans som kan gilla den av just den anldeningen – den är enbart formalia och helt utan originalitet – men det gör det bara tydligare att Les Lyonnais är strictly business och nothing personal.