3-4

The Samaritan

3starrating

Regi: David Weaver

Ibland funkar det ändå. The Samaritan är en sådan film. Den funkar ändå. Jag vet inte om jag kan förklara det på ett bättre sätt. Det är en film-noir-thriller, gjord på mycket låg budget, och det mesta i filmen bygger helt på klyschor i genren. Det är bokstavligt talat en filmversion av en kioskdeckare: Man plockar på sig den, man går igenom den sjaskiga intrigen och man slänger iväg den efteråt. Men den fungerar ändå. Den följer nämligen en enda elementär regel för bra filmskapande: Fungerar manus, regi, och skådespeleri, kommer också filmen fungera. Det är inget mästerverk förstås, men under de 90 minuter den pågick tog jag inte ögonen ifrån den; det är ett så högt betyg som en sådan här film kan få.

Samuel L. Jackson, som var med och producerade, får i den här filmen chansen att spela en mer komplicerad och realistisk karaktär än vanligt, och jag kan inte minnas senaste gången han fick göra det. Han heter Foley och har, när filmen börjar, suttit i fängelse i 25 år. När han åkte fast (år 1987, om jag räknat rätt) var han en högbetald toppsvindlare som via minutiöst iscensatta kupper snodde pengar av stenrika, såväl kriminella som civila. Saker nådde vägs ände när hans partner gjorde ett misstag vilket ledde till dödlig utgång och ett liv bakom galler för Foley.

När han kommer ut gör han vad många karaktärer i hans sits förut gjort: Han svär att han aldrig ska ha något att göra med kriminalitet igen. Det är en av flera klyschor som The Samaritan på något besynnerligt sätt kommer igenom och gör trovärdig: Jackson gör Foley som en trött och härdad gammal räv, han är desillusionerad men inte helt deprimerad. Det är uppenbart att han inte har stora förhoppningar på livet – efter 25 år i fängelse vet jag inte vem som är en solskensstråle – men han gör sitt bästa för att ta dagen som den kommer, för han vet åtminstone vad han inte vill. Han fixar ett jobb på en byggarbetsplats och börjar bekanta sig med en bartender (spelad av Gil Bellows, som jag inte sett sedan Ally McBeal) samt hans gömda flaska whisky under barskåpet.

Foley är, som han säger, ensam i ordets rätta bemärkelse: Exakt alla hans gamla vänner är döda (utom en, som ligger i koma) och dom bekanta som lever  vill inte veta av honom. Men om han bara spenderade resten av sitt liv i ensamhet skulle det förstås inte finnas någon film. Och eftersom det här är en film-noir av den gamla hederliga skolan så dröjer det förstås inte länge förrän saker börjar utveckla sig åt andra håll. Det visar sig att Foleys gamla partner har en son vid namn Ethan (Luke Kirby) som är nyfiken på hans gamla kunskaper om svindlarkonsten; Ethan själv är en småsvindlare åt en lagom psykotisk gangsterkung, tillika vinkonnässör, spelad av Tom Wilkingson (medelst Hannibal Lecter-dialekt). Foley lär snart också känna Iris (Ruth Negga), en ung prostituerad heroinist; de börjar, mot all förmodan, fatta allt större tycke för varandra och ett tag ser allt rätt bra ut…

Det är att vänta sig av en sån här film att intrigen utvecklar sig åt håll som har med dubbelspel och överraskningar att göra. Karaktärernas relationer till varandra visar sig snart vara mer komplicerade än vad de själva först trott, och deras agendor visar sig efterhand. Vissa av filmens överraskningar anar man på håll, andra är större överraskningar, alla har vi sett någon gång förut i någon annan film. Men regissören David Weaver, som varit med och skrivit manuset, försöker inte föra igenom några grandiosa idéer och han har inga pretentioner. Dessutom är skådespelarna utmärkta. Jackson är som sagt mer trovärdig, och sympatisk i sin roll, än någonsin och man tycker verkligen synd om honom när man inte är glad för hans skull. Minst lika fint fungerar Tom Wilkingson, i sin numera ganska välkända gangsterroll, och ohyggligt bra är Ruth Negga, en ung irländsk aktris som varit med i många TV-serier; hon dominerar varje scen hon är med i och har en intensiv närvaro som innefattar mycket kött och blod. Jag hade vissa problem med Luke Kirby – en amatörmässig skådespelare, vilket alltid avslöjas när en skådespelare behöver hjälp av sina händer och nervösa grimaser för att leverera repliker – men i sammanhanget fungerade även han. Sist men inte minst har Deborah Kara Unger en välkommen biroll; hon spelar givetvis en sjaskig blondin, eftersom det är ett vattenmärke för en billig film-noir att ha med Deborah Kara Unger på ett hörn. Alla dessa skådespelare håller liv i sina scener, och gör att filmen pågår – scen efter scen – och man vill inte missa vad som komma skall. Ibland funkar det, som sagt, lik förbannat.

Man blir lite vemodig när man konstaterat att The Samaritan är rätt bra, för det är en typisk sådan lågbudgetfilm som anländer i skymundan från större produktioner; den lanseras direkt på DVD, BluRay och VOD utan att någon riktigt plockar upp den och produktionen i sin helhet går troligen back om inte jämt ut. Vet man dock vad man letar efter så är det inte alls en pjåkig film; den är inget för myspys-publiken men den gör helt klart jobbet för den som är ute efter något ruffigare. Intrigen är prototypisk, men regin är bra; filmen har ett schysst film-noir-lunk, dialogerna klingar rätt utan att bli fåniga eller alltför orealistiska, alla skådespelare är bra och slutet är sympatiskt. Det slog mig, medan jag såg filmen, att det var en film om nedgångna och sjaskiga och bristfälliga människor som försöker göra någonting som ändå är lite bra i ännu sjaskigare och hårdare miljöer. Det finns en magi i det där, och görs det rätt spelar det ingen roll att det gjorts förut. Som Bogey sa i Riddarfalken från Malta, ”I don’t mind a reasonable amount of trouble”.