0-2

Nathalie

2starrating

Regi: David Foenkinos, Stéphane Foenkinos

Jag ska erkänna att jag känner mig lite skuldtyngd som stämplar den här filmen med en plump, sur gubbe och därmed anser det vara en dålig film. La delicatesse, som den heter på franska, är en oförarglig film som inte vill någon något ont och jag anklagar inte den som ser den och gillar den. Den är inte fruktansvärd. Men jag tänker inte vara en av de kritiker som passivt låtit den passera som godkänd med utgångspunkten att Audrey Tautou ju är så charmig – det är praktiskt taget vad alla kritiker sagt om alla hennes filmer – eftersom det i det här fallet helt enkelt inte stämmer. Det är en misslyckad romantisk komedi och ett misslyckat romantiskt drama, och jag tror inte ens avsikten är att Audrey Tautou ska vara charmig i den. Hon är filmen igenom ganska blekt sminkad, som för att faktiskt likna en ”normal” människa, och hennes karaktär är ganska deprimerad och neurotisk på ett mer bekymrande än charmigt sätt. Jag tror det ska vara ett seriöst försök att göra en mer jordnära roll. Vissa kritiker – som Roger Ebert och Melissa Anderson på Village Voice – menar att det inte går att ogilla filmen, eftersom den trots allt slutar med att hon tittar på åskådaren med sina stora rådjursögon och ser så himla fin och bedårande ut.

Egentligen talar de om en bild där hon ser ganska allvarlig ut, och knappt ens ler, och filmen slutar på en lite ambivalent och melankolisk ton som inte alls känns så självklart feel-goodig; de sista scenerna är överhuvudtaget filmens bästa. Efter en timme och fyrtio minuter åker det trevande kärleksparet Nathalie (Tautou) och Markus (Francois Damiens) hem till hennes farmor och går omkring i trädgården hon spenderat sin barndom i. Helt plötsligt börjar vi ana att det finns en större dimension i hennes karaktär… sen tar filmen slut.

Resten av filmen är en stapplande och fyrkantig romkom där man kan ana vad som ska vara roligt och intressant, men man ser det inte i själva filmen. Den är byggd på en bok av David Foenkinos och han har regisserat filmen tillsammans med sin bror Stéphane. Detta är deras långfilmsdebuter och jag antar att det är där skon klämmer. Scenerna är försiktiga, tråkigt uppställda och utförda, skådespelarna är inte tydligt regisserade, filmen har ingen underhållande rytm och går i grå, vinröda och brungröna paletter som inte är trevliga för ögat att ta in. Alla dessa saker är förödande för en sån här film.

Filmen börjar med att Nathalie har det bra med sin pojkvän Francois (Pio Marmai). Han är en sån där pojkvän-till-Audrey-Tautou-karaktär vars uppgift är att vara idealiskt charmig, lagom snygg och ständigt säga de rätta sakerna och alltid komma med de perfekta initiativen.

Som för att förklara att det här är en film om mer autentisk kärlek – jag tror det är vad filmen vill handla om – så dör Francois i en sån där bilolycka som då och då inträffar i fransk film (jfr Små vita lögner, den lysande franska filmen jag ständigt kommer tillbaka till när jag recenserar franska komedier nuförtiden). Nathalie reagerar med ett sånt där Tautouskt katatoniskt tillstånd. Hennes känslor är förstås omöjliga att missa, eller inte förstå, men hennes tankar har vi ingen aning om.

Nathalie är chef på någon form av firma – jag är inte helt säker på vad för firma, men den har tråkig interiör och består av affärer med internationella män i kostym och jag tror den ska kännas lite själlöst modern. Kontrasten till en sådan miljö är Nathalies kollega Markus Lundell – ja, han ska vara svensk – som är en en och nittio lång, lufsig, ohipp och lite tafatt kille som man ska förstå inte riktigt passar in. Så fort Nathalie får syn på honom kysser hon honom rakt på munnen, utan att förstå varför. Hon försöker senare förklara att det bara var ett ”missförstånd” men snart därefter har de ändå inlett en ”affär” – som hon själv inte vill inse för sig själv – och de ses allt oftare, utan att riktigt förstå varför.

Kollegorna som börjar viska om Nathalie och Markus gör det för att Markus är en sådan osexig kille som inte har någon ”framtid”; Nathalie å sin sida grubblar mer över sin döda pojkvän, vars minne hon fortfarande känner lojalitet över.

Allt det här låter som inslag till en helt okej film, och på papperet kan jag se hur det skulle kunna fungera. I en lite mer knasig film, kanske. Eller i en mer allvarlig och realistisk film. Eller en film som faktiskt hade ordentliga karaktärer – vem är Nathalie och vem är Markus? Åskådaren får inte riktigt veta. De är alltför tunt skrivna och visar istället upp skådespelarna som om regissörerna är alltför väl medvetna om publiken – titta här, en lufsig kille, och titta här, Audrey Tautou. Men resultatet blir att de mest bara står där i bild, utan att något riktigt händer. Filmen plågas av en ljummen och avslagen stämning, som en öppnad kolsyrad dryck som stått framme för länge och bara har lite syntetisk konsistens av sött kvar någonstans. Det går aldrig att förstå vad karaktärerna tänker på, för vi är konstant medvetna om att vi tittar på Audrey Tautou och en lufsig kille. Nathalies konstiga beteende – som nämnda kyss, till exempel – får ingen vettig förklaring och åskådaren kommer ingenstans på att spekulera själv. Varför Markus blir kär vet vi inte heller; jo, visst, hon är ju Audrey Tautou men varför blir Markus kär i Nathalie? Är det för mycket begärt att filmen ska ta sig själv på allvar?

Ännu mer förbryllad blev jag av sättet Markus’ karaktär blir behandlad på. Alla karaktärer i filmen tystnar så fort han kliver in i rum och allt han säger mottas av pinsamma tystnader och obekväma samtalsbyten. Varför? Han säger ingenting som förefaller konstigt och det enda som skiljer honom från de andra karaktärerna är att han har stickade tröjor och kommer från Sverige. Ska man bara ”förstå”? Kan det vara så att Nathalie är en till sån där film som visar en sin samtidskultur på ett ofrivilligt dystopiskt sätt? Jag menar, är det verkligen inte okej längre att vara sig själv? Är det, liksom, normalt nu att enbart relatera till sociologiska skådespel och prat om bilen, vädret, och hur schysst det är i Sao Paolo? Om Markus på designerfesten nu råkar välta en vinflaska, som han gör i en scen, är det verkligen social katastrof? Måste det vara det?

Filmens sista tio-femton minuter, filmens bästa snutt, vill att vi ska bry oss om Nathalies karaktär på ett sätt som filmen inte förtjänar att vi gör. När Markus går omkring i hennes farmors trädgård och spekulerar om hennes barndom kan vi möjligen sympatisera med honom, och hans situation som andra pojkvännen efter att den första dog, men vem hon är vet vi ändå inte och det känns aldrig som att vi undrar. Audrey Tautou visar här upp sin egen Tautou-tvångströja, den hon inte kommer ut ur även om hon (som jag misstänker att hon försöker göra här) försöker så gott hon kan. Hon kommer åtminstone ingenstans med Nathalie, en underutvecklad karaktär som inte tycks hänga ihop och som vi därför inte kan relatera till.

En liten kul grej är att eftersom Markus ska vara svensk existerar små svenska miniroller som levereras utan (franska eller engelska) undertexter. Bland annat får vi höra Markus föräldrar, som tagna ur en TV-reklam av Roy Andersson, klaga på att han bara har sill i skafferiet, och han svarar med en ”svensk” replik som tydligt förklarar för en skandinav att Francois Daminens, som spelar Markus, är lika mycket svensk som jag är från Belgien (Damiens’ moderland).

En sista notis. Jag fann mig hela filmen igenom fokusera på Sophie, spelad av Joséphine de Meaux (som var med i En oväntad vänskap). Sophie är Nathalies närmsta vän och hon är med i några scener här och var, mest för att signalera att Nathalie inte är en enstöring. Under filmens gång får Sophie – i skymundan av intrigen – barn med killen som först bara var en flört, hon har en scen där hon skamset erkänner för Nathalie att hon inte vet hur hon ska kunna ta hand om henne efter pojkvännens död, och när de går ut och dansar tillsammans ser hon på Nathalie på avstånd och börjar gråta för sig själv. de Meaux är en minst lika begåvad skådespelare som Tautou och hennes karaktär, om än mer marginaliserad, är en bättre karaktär än Nathalies. Jag hade velat se en film om henne istället.