Chernobyl Diaries

Regi: Bradley Parker

Det här är en väldigt dålig och tråkig film nästan helt utan originella inslag. Rättelse: Det här är en väldigt dålig och tråkig film helt utan originella inslag. Det är en monsterfilm som vilken annan monsterfilm som helst, med karaktärer hämtade ur det gigantiska lagret inom slasher- och katastrof-filmstraditionen. Den är så generisk att det enda man kan säga om den är att man bara ändrat på det allra ytligaste sceneriet – den här gången utspelar sig filmen i en spökstad utanför Tjernobyl – och att filmen inte är ”found-footage” utan bara dåligt fotad.

De sex karaktärerna i Chernobyl Diaries är inte mer karaktärer än några andra karaktärer i några andra filmer av det här slaget. Två snubbar är lite snubbiga, två tjejer är lite tjejiga, ett par är lite pariga; de tar plats i en random generisk skräckfilm, som är typ som en found-footage-film men ändå inte, så deras enda uppgift är att vara i bild, tugga dåligt skrivet ”realistiskt” dödsnack, hamna i knipa och därefter springa för livet och dö en efter en.

De gör alltså detta i en sedan 25 år tillbaka ödelagd spökstad alldeles intill Tjernobyl. Detta eftersom dom förstås turistar i Ryssland och sällskapets ledare är en opålitlig typ som tycker det vore kul att hänga med den biffiga ex-militären Yuri på en av hans ”extreme tourisms”; Det vill säga, hoppa in i hans militärjeep och köra ut till nämnda spökstad. ”No worry” säger Yuri. ”Diss place not radioactive for a while”, varefter han plockar upp en Geigermätare som knastrar lite obehagligt.

Jag tror jag inte är ensam i det här läget om att känna att a) ingen vettig människa skulle åka till en radioaktiv spökstad för att det är coolt och b) de som gör det får skylla sig själva för vad för problem som än väntar. Det är väl ganska elementär rysk sightseeing? Tjernobyl – Stay away!

I ett av spökstadens hyreshus blir sällskapet attackerade av en brunbjörn. Jag nämner detta eftersom det är filmens enda överraskning och lite begåvade scen. Det är inte ofta man ser en björn lufsa fram genom en korridor över en heltäckningsmatta.

Resten är död formalia. Jeepen funkar inte. Läskiga ljud hörs i fjärran. Yuri måste gå iväg och ”check situation”. Saker går dåligt. Någon skadar benet. Elaka, monstruösa hundar jagar våra hjältar. Därefter kannibalistiska mutanter… tror jag, som bor… i några slags tunnlar. Eller nåt sånt. Vem bryr sig. Lägg därtill på faktumet att, tja, dom är i en radioaktiv stad så kan man ju gissa att den här semestern inte kommer att gå bra.

Skådespeleriet är allmänt dåligt och amatörmässigt. Nästa punkt.

Manuset är ett sånt där förhatligt fuskbygge som bara består av nödlösningar och som anstränger sig hårt för att inte vara originellt; Nej, karaktärerna kan inte ta den snabbaste vägen att hämta hjälp för, oj, det var visst ett par hundar där och, nej, vår behändiga radioaktiva mätare piper om vi går åt det andra hållet (måste köpa mig en sån där praktisk Geigermätare förresten, kanske finns på Clas Ohlson) och det är irriterande att tänka på vad manusförfattarna hade kunnat göra om de varit lika engagerade av att hitta på något nytt istället för att hitta på en massa trams för att förhindra någon slags originalitet. Ur vägen, klyschorna måste fram! Manuset består även av trötta dialoger som följer samma logik. Det är idel skräprepliker som ”We found what’s left of him” och ”Your his big brother – he’s counting on you to work things out!” och ”It’s all my fault!”, inte för att dessa repliker är spännande utan för att manuset är byggt enligt förståelsen att ”döda klyschor” är detsamma som ”helt okej bra”.

En av medarbetarna till manuset är Oren Peli, som låg bakom Paranormal Activity. Jag undrar om han är att skylla för filmens mediokra undermålighet, eller om andra saboterat det och grötat ihop det. Det känns rätt tydligt att Chernobyl Diaries måste haft en annan utgångspunkt från början – det finns till exempel inga dagböcker i filmen. Titeln är för originell för filmen, som inte innehåller något originellt. Det är ungefär som skräp någon försöker kränga för överpris i en back på ett loppis. Där du, på tal om det, nog kommer hitta den här filmen inom kort.