Uncategorized

Abraham Lincoln: Vampire Hunter

2starrating

Regi: Timur Bekmambetov

Det är märkliga tider man lever i när man finner sig sitta och recensera en film som heter Abraham Lincoln: Vampire Hunter. Ännu märkligare är det att försöka bli klok på den. Titeln föreslår att det ska vara en komedi. Eller åtminstone en sån där ”lattjo” film. Vad för slags publik ska förväntas ta en intrig om Abraham Lincoln och hans livslånga kamp mot vampyrer på något slags allvar?

Dagens, tydligen. Filmen är inte alls någon slags tramsig, ”medvetet ofrivillig” komedi, utan är gjord relativt straight. Boken filmen är byggd på, av Seth Grahame-Smith, var en mer satirisk  historia av det slag man förväntar sig av en sådan titel. Filmen är gjord  i vår  kontemporära tradition av ”seriösa” superhjältefilmer och precis som de flesta av dessa – inklusive den överskattade The Avengers – lyckas den inte frammana någon dramatik värd att bry sig om eftersom nästan inget går att ta på allvar.

Nej, visst, det är inte tekniskt sett en superhjältefilm. Men den behandlar Lincoln som en superhjälte och filmen är strukturerad som en typisk serietidningsfilmatisering. Det är alltså storyn om hur Abraham Lincoln (Benjamin Walker) växer upp tillsammans med en vampyrjägare (Dominic Cooper) med hopp om att en dag ha ihjäl vampyren som dödade hans mamma. Någonstans på vägen blir han också intresserad av politik, han gifter sig med Mary Todd (Mary Elizabeth Winstead) och lägger vampyrjägandet på hyllan. I ett obekvämt hopp fram till 1860-talets inbördeskrig, när Lincoln blivit gammal, måste han dock ta upp sin gamla hobby eftersom – get this – sydstaternas slavägare är vampyrer som utnyttjar de svarta slavarna som blodresurs. Detta leder till diverse epic battles, som är engagerande beroende på hur mycket man lyckas engagera sig i den skumma premissen.

Jag säger skum, för det är vad filmen är. Den är inte direkt seriös, men knappast någon komedi. Den är allvarlig då och då, när det behövs, som när Lincolns son dör (vart hans andra två sönder är vet jag inte), men den är i allmänhet berättad med en ganska rapp sommarblockbuster-rytm. Problemet med filmen är att den sträcker sig åt olika håll utan att landa någonstans.  Det är inte en allvarlig film, ändå ska vi ta den på allvar. Givetvis är det ingen ordentlig historisk skildring, ändå läggs narrativ vikt på Lincolns biografiska liv.  Fastän den inte börjar som en sådan, så blir den oundvikligen en slags biopic över Lincoln och det blir snart svårt att veta om det är en svag film om Lincolns ädla kamp mot slaveriet eller om det är en, i det avseendet starkare, film om ”vampyrjägaren”.

I synnerhet efter att filmen hoppar till inbördeskriget blir det grötigt och emellanåt helt absurt, för åskådaren måste här på något sätt föreställa sig att filmen faktiskt handlar om Abraham Lincoln, på något slags ”seriöst” sätt, för annars skulle inte dramatiken framställas så oironiskt.

Samtidigt är allt på låtsas. ”Abe” har här, i typisk ”origins-story”-tradition, ”förvandlats” till Lincoln; första gången han träder fram i sin hatt och sitt skägg gör han det i slow motion, till tonerna av dramatisk musik, som att han nu är iklädd sin rättmätiga ”outfit”. Det hade lika gärna kunnat vara Batmans begynnelse, eller Spider-Mans första sving mellan hustaken. Man ba okej, det här ska inte vara ett skämt och inte helt seriöst, något slags mellanting… jag vet inte riktigt.

Inget av det här känns speciellt angeläget, och jag har svårt att förstå hur man tänkt när man gjort filmen. Ännu knepigare är det att Grahame-Smith, som skrev romanen, också skrivit manuset, som medvetet tycks dumma ner vad som från början måste ha varit en lite mer intelligent idé. Filmen är regisserad av Timur Bekmambetov, en fenomenal actionregissör som inte riktigt kommer till sin fulla rätt här. Bekmambetov visade med Wanted att han var något av en mästare på att iscensätta spektakulära actionsekvenser i löjligt överdrivna, fantastiskt fjantiga, actionfilmer. Abraham Lincoln: Vampire Hunter borde ha varit en löjligt överdriven, fantastiskt fjantig, actionfilm. Nu känns den regisserad av en galning som någon tyvärr håller fast i kedjor.

Bekmambetovs prägel på filmen gör ändå att den till någon mån kan godkännas. Filmen har ett par actionsekvenser som gjorde mig lika positivt överraskad som mycket som fanns i Wanted; jag tänker främst på en jaktscen där två karaktärer jagar varandra över en hord springande hästar, samt slutsekvensen som innefattar dramatik på ett skenande tåg som urartar i några slags helvetiska eldar som jag inte riktigt begrep var de kom ifrån.

Det går heller inte att klaga på skådespelarna. Benjamin Walker, något av en nykomling, är lite bättre än han behöver vara i huvudrollen och med rätt steg kan han ha en trevlig framtid. Lincolns nemesis-vampyr spelas av Marton Csokas, den formidabla grekiska närvaron som alltid förgyller roller av det här slaget, och alltid lika unsung heroes som Rufus Sewell och Dominic Cooper i centrala biroller ger filmen ordentliga ben att stå på. Därutöver är Mary Elizabeth Winstead fortfarande en underskattad och underanvänd ung begåvning som jag hoppas någon gång får en riktig roll i en riktig film.

Tekniskt sett är det här alltså en okej film. Den fungerar inte riktigt som det är tänkt att den ska fungera – för den tycks inte ha bestämt sig för hur den ska fungera – men den fungerar på alla andra sätt en film kan fungera på. Det är en sån där film som är all dressed up with nowhere to go. På tal om att gå någonstans så slutar den med att Lincoln går på opera. Antar att det inte blir någon uppföljare, då.