3-4

Jeff, Who Lives at Home

3starrating

Regi: Jay Duplass, Mark Duplass

På den tiden då jag gick sista året på gymnasiet brukade jag ofta drabbas av en märklig, väldigt klar känsla av att alla saker runtomkring mig hängde ihop. Jag var inte helt säker på hur mönstren fungerade, men jag visste att det fanns tecken att följa; till exempel kunde jag planlöst gå på en promenad, vägledd av en bil med en iögonfallande registreringsskylt eller en cyklist med gul hjälm som svängde till höger samtidigt som en gul bil körde åt vänster på gult ljus innan rött, typ. Jag var aldrig riktigt säker på om det här var något jag gjorde för att jag tyckte det var kul, eller om jag faktiskt upplevde en slags Deepak Chopra-liknande samhörighet med världsalltet.

Jeff är, i vilket fall som helst, en kille som har kvar tron. För honom styrs världen av en kosmisk ordning som gör att minsta lilla obetydliga sak kan vara ett tecken att vägleda honom i livet. Han är så fängslad av att vara del av den kosmiska samhörigheten att han inte kunnat rätta sig i ledet som annat vanligt folk; han är 30, arbetslös, har aldrig haft en tjej, bor i sin mammas källare och spelas av Jason Segel. En läsare vet därmed, på ett ungefär, precis vem Jeff är.

Men med det sagt så är Jeff, Who Lives at Home en överraskande bra film. Det är inte bara en till film där Jason Segel spelar en till slacker, utan en fin liten lågbudgetfilm som på 83 blygsamma minuter går igenom en ganska rörande intrig som trots sin småskalighet lyckas skapa existentiella Magnolia-vibbar, och omfamna mer mänsklighet än de flesta andra komedier.

Intrigen utspelar sig under en dag. Den börjar med att telefonen ringer samtidigt som Jeff tittar på TV-Shop just som reklam-mannen säger att han ska ”pick up the phone”. Ett tecken! Det visar sig vara någon som ringt fel, som söker någon vid namn Kevin. ”Kevin” mumlar Jeff och ger sig ut för att handla trälim; hans mamma Sharon (Susan Sarandon) har gett honom denna enda uppgift, att limma tillbaka listen som ramlat ner från garderobsdörren. Men det är mycket praktiskt man inte hinner tänka på när det finns tecken att följa; på Jeffs buss går en kille i baskettröja på. Han har namnet KEVIN på ryggtavlan. Jeff måste göra något.

På denna punkt drar den sympatiska intrigen igång, och jag ska inte säga så mycket om den eftersom mycket av charmen i filmen är att bli överraskad av den, och låta sig bli vägledd fram genom den; Jeff är egentligen ute på en slags upptäcksresa, och de saker som händer – de kanske är slump, kanske något mer – innefattar även hans mamma Sharon som sitter på sitt kontor och får hemliga, romantiska meddelanden på sin MSN-chat, samt Jeffs bror Pat (Ed Helms) som har ett bristfälligt äktenskap med Linda (Judy Greer).

Till skillnad från Jeff så har Pat ett jobb, en snygg bil och ett äktenskap. Han är också beviset på att inget av dessa tre ting gör en till en bättre människa. Pat är en pessimistisk, småsint asshole som stör sig på Jeff, föraktar sin fru och bryr sig mest om sin bil. Det allra mest irriterande med honom är att han inte inser detta själv. Han är förkroppsligandet av den kultur som Jeff, på ett eller annat sätt, vänder sig emot: Den materiella maskinmänniskan, som lever livet genom att följa ett socio-kapitalistiskt protokoll och vara helt blind inför medmänskliga angelägenheter, som att bry sig om andras känslor till exempel.

Men alla dessa karaktärer kommer ihop i slutändan för att, potentiellt, bli bättre människor och, kanske, hitta ett syfte med sina liv. Jeff, Who Lives at Home är inte en ”stor” film; den är tvärtom för liten, och lite väl bekväm i slutet, där den kanske behövt en ordentlig tredje akt. Men jag tyckte om den förvånansvärt mycket ändå. Den har en liten intrig men bröderna Duplass – som tidigare gjort liknande, ”små” filmer som Cyrus, Baghead och The Puffy Chair – har något på hjärtat med sina karaktärer och deras berättelser. Det är en lite ”fluffig” film som lämnar en med en skön känsla; som Roger Ebert noterar i sin recension av filmen så det är inte en feel-good-film utan snarare en feel-sorta-good-film.

En del av charmen är det subtila sätt på vilket allt känns realistiskt. Jeff och Pat känns till exempel verkligen som bröder – båda har samma brist på förståelse för omvärlden, men medan Jeff hänger sig åt de kosmiska  sammanhangen så tror Pat att han har allt under kontroll, fastän han likt Jeff inte riktigt förstår hur människor i ”verkligheten” faktiskt lever sina liv och förväntar sig bli bemötta. Detta märker man lika mycket i manuset som i skådespeleriet; Helms och Segel har läst manuset och förstått precis vad Duplass-bröderna varit ute efter, och medan de följt noterna har de verkligen också lyckats spela musiken. Därutöver visar Judy Greer, som Pats missbehandlade fru, att hon är en av sin generations mest underskattade talanger (hon gjorde en liknande roll, lika bra, i The Descendants).

Det är synd, på sätt och vis, att filmen är så oansenlig. Jeff, Who Lives at Home är en film som lämnar en sugen på mer, liksom en cinematisk motsvarighet till en förrätt. Jag rekommenderar den därför som apertiff. Man kan, som på gamla Drive-in-biografer, se den innan man ser huvudattraktionen. Om huvudattraktionen sedan visar sig vara dålig så har man åtminstone sett Jeff, Who Lives at Home. En sån där liten, men bra, film som slinker in i ens medvetande bättre än många av de stora.