0-2

Cleanskin

2starrating

Regi: Hadi Hajaig

För den som vill veta definitionen på en ambitiös amatör har vi här en kille vid namn Hadi Hajaig. Han har regisserat, producerat, klippt och skrivit manus till Cleanskin, en tråkig och osympatisk spionfilm om ”kampen mot internationell terror”. Kanske bidrog han till att ge kaffe till skådespelarna också, för det är uppenbart att han (av alla människor, av någon anledning) har fått carte blanche  att göra den här filmen hur han behagat. Resultatet är på sätt och vis fascinerande; filmen har något ambitiöst över sig, men samtidigt händer inte mycket. Den ska vara en anti-James Bond-spionfilm, antar jag, för tonen är rätt betonggrå och skådespeleriet gravallvarligt. Samtidigt innehåller manuset repliker som ”Wipe it clean. No loose ends”. Man ba jaha okej.

Politiskt är filmen inte direkt fräsch. Den spelar på det terrorhot som, i vissa läger, fortfarande är ekvivalent med ett krig mot terror á la Bush och Blair. Vi introduceras för Ewan (Sean Bean), en agent ur brittiska säkerhetstjänsten som från sitt överhuvud (Charlotte Rampling) får i uppdrag att spåra den islamistiska terrorgrupp som ligger bakom ett självmordsattentat i centrala London. Det visar sig bli lättare sagt än gjort, typ, eftersom Ewan kommer en helt ny ”generation” terrorister på spåret. Så kallade ”cleanskins”, unga människor utan tidigare anknytning till terrornätverk.

Lika mycket, om inte mer, som Cleanskin fokuserar på Ewan fokuserar den på Ash (Abhin Galeya), som en gång i tiden var en ambitiös juridikstudent som blev desillusionerad, bland annat av sin konservative gubblärare. Allt han egentligen ville var att bli älskad av tjejen som hade mage att bli full och dansa med någon annan kille. Han blir förförd till (islamismens) dark side lättare än Anakin Skywalker, och det vill inte säga lite.

Karaktärerna är minst sagt outvecklade. Enligt den här filmens logik kan man ha ihjäl folk hur tveklöst som helst – oavsett vilken sida man kämpar på – sen kan man plötsligt stå och stampa bara av att springa in i ett gammalt ex, eller hitta en mekanisk kanin i sidofacket på en bil, och plötsligt inte längre veta vad man håller på med eller varför. Allt till förmån, förstås, för att manuset ska kunna fungera som Hajaig vill att det ska fungera.

Manuset, på tal om det, består av dialoger som är otroligt forcerade och odisciplinerade. När någon inte citerar  Clint Eastwood i De skoningslösa eller Taxi Driver (!) så pågår dialoger som antingen är tagna ur spionfilmernas ordbok eller allra främst, det klassiska tecknet på att du ser en film gjord av en amatör, repliker som bara förklarar – sådär som om det sägs på tal om ingenting – exakt vad en karaktär har på hjärtat; ”I’m 23! I’m just trying to enjoy myself!” Ni vet, sånt där som alla tjugotreåringar brukar säga!

Detta går inte ihop med filmens realistiska anspråk. På samma sätt ska Ewans jakt på Ash ha en underliggande, liksom cerebral, ton där den desillusionerade och krigspsykade Ewan slåss för sitt land likt en annan John Rambo (”They’ll never stop, and I’ll never stop”, osv) och där Ash är den ondskefulla terroristen man eventuellt ska förstå har En Sociologisk Anledning att göra vad han gör. Alla som sett andra filmer av det här slaget förstår på en gång hur intrigen kommer fortlöpa, give or take valet av klyscha A, B eller C.

Tyvärr går filmens intrig egentligen bara ut på att de jagar varandra i scen efter scen. Ash kommer ständigt undan. Trots alla skenbara ädla avsikter i filmen är Cleanskin i slutändan en sån där film som mest tycks skylta med dessa avsikter, utan att göra något med dom. Det enda filmen är genuint intresserad av, praktiskt taget, är machovåld á la The Expendables, faktiskt, med fokus på knivar genom händer och ögon, åtminstone tre armbrott, folk som tänds på eld och prostituerade som får spö. Det blir i slutändan murket och långtråkigt, på det där sättet som lagras i bakhuvudet som en deprimerande dimma.

Hade det funnits någon originalitet i manuset hade det varit roligare. Hade regin haft någon finess hade det varit mer intressant. Inte ens skådespeleriet – med Bean och Rampling muttrandes för en liten check, kanske – blir mer än godtagbart. Hade filmen varit bättre hade den varit bättre, duh. Men det hade inte skadat om den var underhållande. Som det är den nu är den inte bara misslyckad utan även långtråkig, och det sistnämnda är egentligen filmens värsta synd.

*

Cleanskin släpps på DVD 10/10