Extremt högt och otroligt nära

Regi: Stephen Daldry

Jag vet inte vad för typ av människa man måste vara i för att tycka om den här filmen, men jag vet att jag inte är den människan. Extremt högt och otroligt nära blev Oscarsnominerad tidigare i år; det skedde till mångas förvåning och jag är den förste att dela den förvåningen. Jag fann den absurt orealistisk, skrattretande såsig, väldigt meningslös, extremt dum och otroligt irriterande.

Just ordet irriterande är det jag vill betona. Av alla de klyschor som återanvänds i filmer har den här filmen sett till att ta till de mest irriterande – Inte minst är filmen ett praktexempel i vad jag kallar för UFL – Uppenbart Förakt för Logik. Hade filmen skildrat verkligheten skulle 90% av filmen som den ser ut nu inte fungera. Ändå bygger den på just verkligheten – filmens självaste MacGuffin är 9/11 – och för alla oss som faktiskt lever i den, verkligheten alltså, är filmen som gjord av en schizofren människa. Vems världsbild, undrade jag medan jag såg den här filmen, kommer den här filmen ifrån?

Beats me. Manuset av Eric Roth – som skrev Forrest Gump och Benjamin Button – och regin signerad Stephen Daldry – The Reader och Billy Elliot – föreslår inte en film som brister i förståelse för konflikten mellan det oskuldsfulla och det allvarliga, barnet och vuxenvärlden, verkligheten och fantasin. Men den här filmen är just precis ett sådant misslyckande. Den berättar en simplistisk feel-good genom att börja med World Trade Center. Från första stund är filmen som en odräglig släkting på en begravning som ska hålla ett pompöst tal fastän han inte känner den avlidne – och det är inte ens filmens största problem.

Det är förstås smaklöst att – helt utan minsta subtilitet – använda World Trade Center som en emotionell trigger och plot-point för en publik man hoppas bara ska svälja allt, men jag vill inte vara den som framstår som den moralpredikande dumskallen. Det finns ingen anledning, vad jag kan förstå, att ha med attackerna i filmen för filmen handlar mer om en elvaårig pojke som har Aspergers, mer eller mindre, och försöker förstå sina egna känslor och faktumet att världen inte alls är logisk eller begriplig samt att tragiska saker tenderar att hända. Men den fungerar inte där heller, därför att en film om ett barn med Aspergers som bearbetar sin fars död i World Trade Center skulle kräva en seriös, allvarlig, intelligent och vågad film. Kieslowski skulle kunna ha gjort den. Todd Solondz ligger också nära till hands. De skulle ha undvikit alla sentimentala övertoner och fokuserat på det psykologiska alvaret.

Men den här filmen, likt många halvambitiösa/halvstereotypa filmer, försöker göra båda saker på en gång – resultatet är en absurd gröt som inte handlar, eller leder fram till, någonting. Istället för att faktiskt ta steget ut och våga handla om vad den vill handla om – i det här fallet Aspergers och World Trade Center – så fyller den sina scener med sentimentalt fluff i hopp om att väcka automatisk sympati från åskådaren.

Att göra som vissa försiktiga kritiker och säga att ungen i filmen, som heter Oskar och spelas av Thomas Horn, ”kanske” har Aspergers ser jag som onödigt – poängen med filmen är att han skulle kunna få en diagnos men att man ska tolka honom som ”normal” men ”speciell” – psykologiska sjukdomar är ju helt tabu i Hollywood. Det är praktiskt taget självlysande uppenbart att den här filmen försöker smuggla in sjukdomen genom bakdörren och det är för den delen den enda förklaringen som gör Oskars ofta svåruthärdliga karaktär rimlig. Han liknar inget elvaårigt barn du någonsin träffat – utom det där speciella, påfrestande, för många odrägliga.

Oskars pappa spelas av Tom Hanks och i flashbacks får vi se deras relation, som tydligen bara gick ut på att de lekte hjärngympa-lekar med varandra. Efter att han dör i World Trade Center går filmen ut på att Oskar, med en nyckel han fått av honom, traskar omkring New York i jakt på det rätta låset till nyckeln. Ledtråden han har är namnet ”Black”. Vad ska han göra? Jo, han ska gå till alla som heter Black för att se vem nyckeln tillhör, och vad den låser upp. Till skillnad från åskådaren förstår han inte att det inte kommer förändra någonting.

Oskar är manisk. Han kallar konsekvent elfte september för ”the worst day” när han refererar till den, han förlitar sig på allt han kan läsa i böcker och har inga egna åsikter om någonting, han sorterar alla uppgifter om New Yorks olika ”Black”-personer bättre än eniro, han går ingenstans utan sin tamburin och när någon säger något till honom han inte vill höra håller han för öronen i en typ av panikångestattack. När han inte är låst vid sina egna tankar är han tjurig för att ingen annan förstår honom och emellanåt freakar han ut fullständigt i furiösa ilskeutbrott. Samtidigt ger manuset honom abstrakt genomtänkta repliker och långa, fenomenalt retoriska tal som vuxna människor bara kan drömma om att klämma ur sig men fastän han är så äckligt lillgammal verkar han genuint ointresserad av någon annan än sig själv.

Inte ens hans döda pappa är en figur som för Oskar blir något annat än ett objekt att fixera en besatthet på. Vem han är får vi aldrig veta. För att inte tala om hans fru och Oskars mamma (spelad av Sandra Bullock), praktiskt taget ännu en typisk Thankless Female (godtycklig kvinna, ofta hemmafru, utan annat syfte i historien än att ”vara där”). Max Von Sydow spelar en gammal gubbe som Oskar lär känna. Han har vid något tillfälle i sitt liv slutat prata och nu kommunicerar han via lappar han skriver. Det är ett fint framträdande, antar jag, av en karaktär som mest är en söt gimmick som… ja, just det. En söt gimmick.

Hela filmen är en söt gimmick. Varenda inslag är orealistiskt och om några inslag tycks mindre orealistiska så krockar ambitionerna med varandra. Visst kan man tänka sig en historia om en psykologiskt… ovanlig unge som bearbetar sin fars död – till och med i World Trade Center – men det gör honom inte rolig (vilket han ska vara ibland) och inte heller intressant (han berikar hela filmen med en odrägligt fluffig berättarröst) eller sympatisk (jag höll bokstavligt talat för öronen vid en och annan scen och stod inte ut med att höra honom). Inte heller är det realistiskt, vilket det rimligen borde vara. Att en liten unge skulle få tillåtelse av någon av sina medelklassföräldrar att ränna runt på gatorna i New York, på grund av någon typ av oklar mumbo jumbo-självterapi, istället för, ahum, en seriös dialog mellan förälder och barn (eller är sånt omodernt?) – och att han dessutom skulle klara sig utan vidare, med eller utan ”hjälp” av en 80-årig gubbe, är skrattretande och gör åskådaren oavbrutet medveten om att vi tittar på en iscensatt, syntetisk konstruktion av något som ska vara gripande.

I slutändan är det en film med en mekanisk, extremt tillgjord intrig som faller ner på alla platser den själv vill falla ner på, inte minst tack vare en sista dödsstöt i form av en dramaturgisk brasklapp i slutet innefattandes Bullocks mamma som varken är trovärdig, logisk eller övertygande.Filmen består av flertalet sentimentala sekvenser och dialoger, och ett avslutande tal förstås, som ska ge katharsis, och jag antar att filmen har ambitionen att fungera som en slags tröst för alla överlevare och anhöriga till 9/11-offren. Och jag tror i synnerhet de skulle bli provocerande av den här filmen.