Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

The Woman in Black

2starrating

Regi: James Watkins

Det är förstås inte rättvist att recensera Daniel Radcliffes första film post-Harry Potter och säga att det är svårt att se honom som något annat än Harry Potter. Men… ja, han är ju faktiskt Harry Potter. Det hade inte skadat med en bättre karaktär. Arthur Kipps, som Radcliffe spelar i den här filmen, har inte sådär jättemånga intressanta repliker. Vi får inte veta något om hans personlighet, typ vad han gillar för musik eller vad han gör en lördagkväll för att koppla av. Han svarar på tilltal. I övrigt är hans enda egenskaper att hans fru dött och att han har en fyraårig son.

Det är förresten det andra problemet med karaktären: Arthur Kipps är en advokat på en framgångsrik advokatfirma, och han är pappa till en fyraårig son. Kommer man förbi att man tittar på Harry Potter uppstår nästa fråga: Varför är denna uppenbarligen medelålders man 22 år? Det ser jättekonstigt ut när han står brevid Cierán Hinds och dricker whiskey och pratar om liv och död.

Cierán Hinds, den underbare storvuxne irländska skådespelaren som varit med i så många bra filmer dom senaste åren, är det ena som är bra i The Woman in Black. Det andra är scenografin. Filmen ser verkligen snygg ut. Den har ett murrigt kråkslott, ett par kusliga åkrar, ett kleggigt kärr och en massa dimma. Det är en övertygande miljö till en alldeles fantastisk film – men de snygga miljöerna överglänser ständigt allt annat som händer omkring dom.

Filmen utspelar sig i början av 1900-talet och utspelar sig i en avlägsen by á la Transsylvanien. Radcliffes karaktär anländer till ett gammalt kråkslott. Hans jobbs framtid hänger på att han gräver omkring i gamla papper, för att hitta ett par viktiga dokument tillhörandes husets forna ägare, en vredgad kvinna vars son en gång drunknade i det lokala träsket och som nu sägs spöka i huset… Eller, sägs och sägs, hon är klädd i svart och ploppar upp och försvinner fram och tillbaka hela tiden, varje gång med en sån där jättehög KACHAM-effekt, så det finns inget utrymme att ifrågasätta. Det här är inte en sån där film där huvudpersonen undrar om han håller på att bli galen. Huset är hemsökt. Det är jättejättehemsökt. Var fjärde minut dyker en gast upp och skriker, märkligt fotogeniskt, rakt in i kameran. Ghostbusters skulle blivit galna.

Den brittiska spökhusfilmen är en av mina favoritgenrer och jag är glad att britterna börjat göra filmer om hemsökta hus igen – The Awakening som kom tidigare i år tyckte jag var intelligent, överraskande, mycket spännande och totalt originell. The Woman in Black är ganska dum, helt förutsägbar, ganska tråkig och oerhört klyschig.

Större delen av filmen går ut på att Radcliffe går omkring i mörka vrår och vi väntar på att något ska hoppa fram. Det händer som sagt ungefär var fjärde minut. Om inget hoppar till hittar han istället mystiska namn, diverse ledtrådar som vi får se tre gånger om så att vi inte missar informationen. Sen hoppar något fram igen ändå, bara för sakens skull. Alldeles säkert kommer han ta reda på att något hänt någon gång på något sätt och oundvikligen måste det vara så att några eller alla karaktären i filmen har med det att göra.

Birollerna utgör den klassiska Dracula-pöbeln, dom där som bor i byn och menar att allt var perfekt innan huvudpersonen kom in till stan, samt ett äldre par, maken spelad av Hinds, som bearbetar deras lille sons dödsfall. ”He would have been your age…” och så… Vad kan allt betyda, hm?

Tyvärr är filmens mysterium helt godtyckligt. Intrigen kan leda till vad som helst. Filmen pågår i långt över en timme innan den behagar förklara vad den handlar om och vid det laget har man tröttnat på alla tjatiga jumpscares och men herregud vad överdrivet-specialeffekter. I slutet har en stark, intensiv vem-bryr-sig-känsla uppstått och man väntar mest på att den ska ta slut.

Det måste vara svårt att göra såna här filmer, de tycks kräva mycket sofistikerade tekniker. Mitt hjärta slog till exempel trippelt av skräck när Nicole Kidman fick en dörr i anisktet i The Others (2001) men jag kan än idag inte förklara varför jag kände så.  The Woman in Black ger en del ledtrådar. Här dundrar effekterna på en efter en som om regissören James Watkins (Eden Lake) inte litar på att åskådaren kan bli fängslad av det lilla, enkla, skräckinjagande i att höra ett konstigt ljud där inga ljud borde finnas. The Woman in Black har istället hur mycket ljud som helst, det får aldrig bli tyst. Ingen bra strategi för en sådan här film.

Filmen är producerad av det rebootade bolaget Hammer, som en gång i tiden gjorde skräpiga b-filmer om Dracula och The Wolf Man med Christopher Lee och Peter Cushing. The Woman in Black följer vissa Roger Corman-traditioner i att den skrämmer åskådaren på billigast tänkbara sätt. Tyvärr går det inte alls ihop med tjusningen i en mer sofistikerad spökhusfilm, som detta också ska vara. Det blir som en film dränkt i mystisk atmosfär som oavbrutet förstör allt genom att diverse Slimers flyger förbi och skriker på ett irriterande sätt. Det kan möjligen vara så att det är tal om en olycklig korsning mellan det classy viktorianska och det ”hammy” pulpiga. I vilket fall som helst är det en dålig film.

The Woman in Black släpps på DVD 29/8

3 svar på ”The Woman in Black

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *