Regi: Lisa Ohlin
Simon och ekarna är en film som är all dressed up, har somewhere to go men som inte går någonstans. Den är fasligt snygg. Miljöerna, scenografin, kostymerna och fotot är oklanderligt. Det är en film som är som gjord för att utstråla den andra värld som filmens magi i bästa fall kan få en åskådare att falla in i – det ser ut som en film som bjuder in till en stor upplevelse, en riktig berättelse.
Det är bara det att den inte gör det. Bilderna är förprogrammerade. Ett barn blundar till en fiolkonsert och dubbelexponering till syren och myror i närbild följer. En man ger en gift kvinna en liten flaska parfym. Hitler pratar på radion och skymningen faller över de svenska vattnen. Man Ska Förstå. Karaktärerna har inga dialoger utan symboliska replikskiften. Ingenting som händer i filmen lyckas beröra, såvida man inte på förhand vet vad man förväntas bli berörd av.
Filmen är byggd på Marianne Fredriksson roman som var en svensk bestseller 80-talet. Berättelsen börjar 1939 och eftersom det är en svensk film som utspelar sig förr i tiden handlar den förstås om de två pojkarna – ständigt dessa två pojkar – som lär känna varandra just som Andra världskriget bryter ut. Den ena, Simon, är skygg arbetarson som läser en massa böcker, lever i en ”drömvärld”, kommunicerar med en stor ek och så vidare. Den andra, Isak, är ungefär lika skygg. Den moraliska kärnan är att Isak och hans familj är intellektuella judar ur överklassen; i början av filmen tänder hans Freudianskt hysteriska mor eld på sitt rum och spärras in på sanatorium. Hans pappa Ruben (Jan Josef Liefers) lär känna Simons familj – arbetarpappa Erik (Stefan Gödicke) och arbetarfromma Karin (Helen Sjöholm) – medan Isak och Simon lär känna varandra såsom utstötta mobboffer; i den förnäma skolan dom går på präglas nämligen av den antisemitism som var vedertagen i Sverige på 40-talet och som än idag är ganska tabubelagd.
Isak och Simon är vänner ända fram till krigets slut, då de förvandlats till Bill Skarsgård och Karl Linnertorp. Om inte tidigare blir det tydligt i andra hälften av filmen att det är en film som sätter upp ett mål som den inte har en chans att uppfylla. Man ska förstå att Simon och Isak är vänner sedan barnsben, men vilka dom är kan man inte säga. Man kommer inte långt på de styltiga repliker som barnskådespelarna, utan kännbar intuition, levererat och inget blir lättare av att de gestaltas av äldre parvlar, om än mer ambitiösa som skådespelare. De vuxna karaktärerna har heller ingen större personlighet. Pappa Erik har komplex för att han inte har pengar, kulturellt kapital eller utbildning. Det vet vi eftersom han förstör Simons violskivor och säger ”Duger inte det här vi har?” och andra liknande repliker i andra liknande scener som alla talar för sig själva. Att han påminner mer om en klassisk 60-talspappa glömmer man bort eftersom schablonen är så stark. Ruben är i hemlighet förtjust i mamma Karin. Det vet vi för att han gett henne rosor och parfym. ”Vad är ni så rädda för?” är en replik som utropas åtminstone två gånger.
Det finns helt enkelt inget kött på dom här karaktärerna. Dom är bara objekt som förs fram i en automatisk intrig. Det fick mig att komma ihåg vad Quentin Tarantino, tror jag det var, sa när han pratade om skillnaden mellan riktiga filmer och fejk-filmer. De flesta filmer är fejk-filmer, menade han, då intrigen egentligen bara följde ett program. Riktiga filmer har en riktigt början, en riktig mitt och ett riktigt slut och intrigen bygger på vad filmen faktiskt handlar om. Karaktärerna utvecklas från en punkt till en annan. Man ska inte på förhand vara bekant eller bekväm med intrigen. Filmen ska inte bara börja för att fortsätta för att sedan gå i mål som en maskin.
Men Simon och ekarna är en sådan film. Det är en styltig uppvisning av filmiska schabloner och förutbestämda bilder. Som Niceville, en någorlunda jämförbar film jag nyligen recenserat, anstränger den sig inte för att vara originell eller överraskande. Den är lika förprogrammerad som en actionfilm med Jean-Claude Van Damme, fast mer påkostad och utan explosioner.
Det finns en twist, som ska utgöra pudelns kärna men som trist nog går under i filmens stora maskineri av klyschor. Simon är nämligen tekniskt sett jude själv, även om han inte vet om det; mamma Karin tog egentligen hand om honom efter att Eriks kusin Inga fött honom; pappan är en okänd judisk tysk man. Tematiken pekar mot Simons ”kulturellt” sett pursvenska familj, som heter Larsson i efternamn, och det Sverige som var infiltrerat av vedertagen antisemitism. Men om Simon och ekarna hade varit en film som faktiskt tog tag i det här så skulle det verkligen vara en bra film. Nu är det en film som snarare bekräftar den ängslighet som präglar denna tid i historien.
Jag misstänker att det finns en slags good will-policy, medveten eller inte, hos svenska kritiker som gör att de till stor del överger den kritiska ärligheten till förmån för att blåsa upp det som skulle kunna vara bra med filmen, oavsett om det är det eller inte. Helena Lindblad skriver till exempel i DN:
”[D]et som är verkligt gripande och väsentligt i Lisa Ohlins böljande drama är hur effektivt det gestaltar hur nazismens syn på judar trängde in i Sverige: i skolor och på arbetsplatser, snart sagt över allt.”
Det är ett färgstarkt påstående som lyser med sin frånvaro i den verkliga filmen. Det finns en scen i början av filmen där Isak blir kallad jude och judesvin av en sån där filmisk cirkel-hop ”skolkamrater”. De låter lika styltiga som de andra barnskådespelarna, verkar inte tro på det dom säger och det räcker bara med en enda vag minnesbild av hur Draco Malfoy fräser ”mudbloods!” för att man är ute ur filmen.
Därefter dras två eller tre judeskämt på väl placerade tillfällen i narrativen. Dom går förbi obemärkta. Man Ska Förstå. Isak har en kusin Isa som senare dyker upp och har överlevt inte bara ett koncentrationsläger utan Auschwitz itself. Karaktärens småknasiga och bipolära, liksom ”skadade”, beteende som sedan förvandlas till det av Den Sensuella Divan är ett exempel på tveksam filmpsykologi. Därutöver finns, som Lindblad uttrycker det, en ”engagerande undertext” i det att Simons föräldrar är pressade av hans judiska bakgrund och hur de ändå valt att inte berätta något. Men medan denna idé, som ingår i själva berättelsen, är tagen från boken gör inte filmen någonting av den. Filmen skildrar det svenska 40-talet med anspråk den inte hanterar. Simons judiska hemlighet blir snarare den typiska berättelsen om pojken som får veta att hans föräldrar inte är hans riktiga föräldrar – I sista tredjedelen av filmen har den dessutom förvandlats till en regelrätt såpopera i 40-talsmiljö. Det hade krävts mer mod och engagemang för att göra filmen till en verklig kommentar om Sveriges historia. Man hade, till exempel, kunnat blanda in de riktiga svenska nazisterna i intrigen. Eller på allvar visa att familjen Larsson, kanske mot sin egen vilja, har samma indoktrinerade antisemitiska fördomar som många andra under den perioden.
Men då hade vi haft karaktärer vi inte skulle kunna tycka om till hundra procent. Då hade vi ju haft något utmanande. Då hade det inte kunnat bli så välpaketerat och snyggt. Simon och ekarna är en film som verkar ta krafttag för att inte vara bra. Den har en hel värld av intressant tematik alldeles framför sig, men den anstränger sig för att förbli medioker.
Ett svar på ”Simon och ekarna”