Regi: Shawn Levy
Real Steel är vad man på Hollywood-språk kallar för en ”composite movie”. Det är en film där producenter och manusförfattare tagit en tripp till skroten för att se vad för begagnade idéer dom kan hitta för att putsa upp, sätta ihop till en ny produkt och kunna sälja för mer än det är värt. I centrum finns nog med Transformers-klonade robotar för att tilltala målgruppen – okritiska kids – och i huvudrollen har man opererat in Hugh Jackman, eftersom han är Wolverine (kids gillar serietidningar). Som för att göra det ännu tydligare är filmens andra huvudperson en elvaårig liten kille som får hänga med farsan Jackman på robotfajtsturneringar. Det är via ungen vi ska relatera filmen; man bör alltså vara en unge för att uppskatta filmen. Man kan alltså inte uppskatta den om man är äldre än tolv och har sett fler än tolv filmer i hela sitt liv.
Filmen känns lite grann som en av dom gamla sista franchiserörorna från det sena 80-talet; dom som kom däromkring när Freddie Krueger började bli MTV-idol, Arnold Schwarzenegger började göra komedier och Sylvester Stallone gjorde Rocky-uppföljare vilken film han än gjorde. Faktum är att Real Steel i stort sett är en remake på den absurda (i vissa läger kultförklarade) Over the Top från 1987 där Stallone spelade armbrytare som fick dras med sin son, en lillkille som större delen av sitt liv hängt med släktingar av förnäm sort. Tillsammans lärde dom sig den ädla Working Class Hero-konsten i armbrytning, och hedern i att vända kepan bak och fram.
Real Steel har i stort sett samma handling. Jackman spelar – i den där nära framtiden – en sån där man som i de första scenerna vaknar upp i en säng inuti sin lastbil omringad av Budweiser-flaskor. Han tjänar pengar på att bygga stora robotar som slåss mot andra robotar (eller, som i filmens inledningsscen, mot tjurar i Texas-rodeos). Han är skyldig folk en massa pengar, förstås, och hans senaste matcher har inte gått bra, förstås, men när det visar sig att en gammal flickvän han inte träffat på tio år har dött och lämnat kvar sig hans rättmätige son (Dakota Goyo) inser han att han kan fixa sina ekonomiska bekymmer genom att överlåta vårdnaden till ungens fosterföräldrar mot en fet bankcheck – mannen (James Rebhorn) är nämligen jätterik och de verkar förstås vara de ultimata föräldrarna för lille Max.
Dock måste Jackman, förstås, låta ungen hänga med honom hela sommaren, samtidigt som han rustar upp sin senaste japanska samurajrobot Mightus för att delta i en turnering. Någon som vågar sig på att gissa vad som händer sen? Kanske kommer dom komma varandra närmare? Kanske kommer det vara frånvarande-far-och-gnällig-snorunge-son-tjafs ett tag innan dom börjar gilla varandra? Kanske kommer en sån där scen i slutet där lille Max ska återvända till sin präktiga moster och hennes stenrike man men, ack, månne väljer han sin oljedränkta farsgubbe istället? Han må vara ett trubbigt instrument men han har ju ett hjärta av guld, och så vidare.
På vägen finns det en del boxningsmatcher mellan CGI-robotar, en del krasch, pang, skrän och skrål, sammanbundet med ganska pliktskyldiga dialogscener mellan ungen (som säger ”blä blä blä”) och Jackman (som säger ”hey what hey no wait”) och en gammal flickvän (Evangeline Lilly) som tröttnat på att han aldrig kommer någonstans; hon säger följaktligen ”bu hu hu, tjat tjat tjat” och Jackson säger ”hey what hey no wait”. Den som har erfarenhet av att skriva dialoger vet hur dom här har blivit skrivna. Någon har suttit och blundat framför tangenterna och skrivit så fort man förmått för att bli klar. Och tagit en titt på plotsynopsisen till Over the Top, som varit på skrivbordet. På samma sätt som den filmen försöker Real Steel efter ett tag bli något slags familjedrama, men ambitionerna blir ganska obetydliga när materialet fortfarande är så välbekant och överanvänt.
På det stora hela är det väl inte en direkt usel film. Jag antar att om man letar efter film om robotar som slåss så levererar den vad den ska göra. Problemet är bara att vilken annan film om robotar som slåss också gör det. Real Steel är i sin tur en skamlös återvinning av så pass många filmer – den hinner till och med sno scener från Järnjätten – att man måste konstatera att den i slutändan är noll procent originell. Allt det som skulle kunna göra den bra saknas: Manuset är stabbigt utan roliga eller självmedvetna repliker. Intrigen är fullständigt generisk. Vissa repliker och scener är utnyttjade direkt åt en publik som inte sett många filmer – Rocky IV är ett av många exempel; när motståndarroboten Zeus’ skapare har en sån där rysk donna som tar hand om pressen medan han själv säger ”Whatever Zeus sees – he kills” (klicka här om det låter lite bekant). Filmen är absurt lång (två timmar), effekterna är tråkiga, våldet rudimentärt och skådespeleriet är förutsägbart – givetvis räknar vi här med en unge som är odrägligt lillgammal och en barnskådespelare som bara vet hur man låtsas spela teater. Stora ögon, överdrivet tränade repliker, maskinella känslor. Ungen i filmen är som dom flesta barnskådespelare: Ironiskt nog likt artificiell intelligens.
På IMDb har den här filmen en rating på 7.2 och det, om inte annat, borde väl vara en indikation på att man bör sluta använda den sidan som referensmaterial. Jag antar att om man går in där hittar man kommentarer som förelsår att det är en robotfilm för robotfans. Jag stannade dock vid något den där ungen sa till Jackman i filmen:
”You had no idea how to fight that fight! Those combination codes, you didn’t know what half of them even meant you just threw them in there cocky and half-assed.”
You said it, kid.
Ett svar på ”Real Steel”