Regi: Rupert Wyatt
Den här filmen, som borde ha haft den franchise-mässigt logiska titeln Uppståndelsen av Apornas planet istället för denna ofattbart dåliga svenska titel, har en ganska kul idé som i en bättre film skulle ge upphov till en del intressanta frågor. Typ: I en situation där aporna tar över jorden, vem hejar du egentligen på? (Det spelar i det här fallet ingen roll, för mänskligheten kommer redan dö ut via nåt slags tidigare aldrig skådat hundraprocentsupermegadödligtaidsgångerhundradödsvirus).
Jag är fullt medveten om att det inte är en film som man bör ha hur höga krav på som helst, och jag försökte vara snäll, men det är ett obestridligt faktum att den faller på två fatala saker. Till att börja med är huvudpersonen en apa, som aldrig blir mer än en halvdålig specialeffekt (och snälla nån, ge Andy Serkis ett nytt jobb!) Och för att göra detta faktum än mer hopplöst är människorna i filmen befriade från all slags personlighet. Den enda färgstarka människan i filmen är John Lithgow, och han spelar en Alzheimerssjuk gubbe.
Filmens intrig – för den som inte sett trailern, och därmed inte ens behöver se den – går ut på att en Empatisk Men Lite Väl Engagerad och Eventuellt Förblindad Forskare (James Franco) försöker bota Alzheimers (eftersom han vill bota hans pappa, alltså spelad av Lithgow). Projektet blir inte så populärt efter att några missöden lett till att några apor löpt amok; det stängs ner av Finansiären Som Bara Tänker På Pengar och detta leder doktor Francostein till att sno en särskilt begåvad apa vid namn Caesar (*hint-hint*) och föra experiment på honom på egen hand.
Caesar begåvning har att göra med att hans mamma var forskarlagets huvudkandidat till detta nya serum, som alltså gör att hjärnan kan skapa nya celler (typ) och därmed bota Alzheimers. Caesar kan teckenspråk och förstår engelska men kan själv inte läsa, skriva eller formulera egna ord (han är alltså så pass intelligent som manuset kräver) men forskningen är till en början framgångsrik. I åtta år har han apan hos sig – och även om den skrämmer grannskapet till vanvett är det ingen som under dessa åtta år märker att han snott en apa – men till slut leder ett och annat missöde till att Caesar hamnar på ett Taskigt Djurfängelse Med Feta Truckerkepsgubbar Som Inte Bryr Sig Om Djur. Men väl inburad, bland en massa andra apor, börjar han förstå att något är fel med hans tillvaro. Inget blir bättre av att den lilla snorvalpen Draco Malfoy… förlåt, Tom Felton, sköter burarna och han är förstås alltid sugen på att vara taskig mot djur. Filmen innehåller ordet ”revolution” i den svenska titeln, så jag tror inte det är en spoiler att poängtera att filmen, rent intrigmässigt, härefter kan liknas till Spartacus.
Okej, så redan från första början finns det massiva problem med den här filmens logik. Den hänger helt enkelt inte ihop. Eftersom det inte förklaras varför eller på vilket sätt aporna blir smartare (annat än i Star Trek-relaterade dialoger, ”vetenskapsmän emellan”) blir det omöjligt att förstå filmens logik som någon annan än Fråga Inte Varför, Acceptera Det Här.
Så, okej, det skulle man väl kunna göra. Om det fungerade för vad det var, men det gör det tyvärr inte. Jag är inte den som klagar på CGI-effekter – jag faller i laget som är pro Star Wars-prequels – men när en film bygger på att huvudpersonen är digital måste det helt enkelt fungera oavsett vad. Men den här filmens första bildruta innefattar en apa. Den är fejk. Från den allra första stunden man inte accepterar att dessa apor finns i verkligheten faller hela filmen och kan helt enkelt inte fungera. Jag säger inte att det hade fungerat med en riktig apa, eller med stela robotar eller fula kostymer. Förmodligen inte. I’m only saying. En apa är en så igenkännbar biologisk varelse att det inte är en slump att inte en enda riktig apa synbart finns med i filmen. Jag misstänker att alla inblandade förstod att skillnaden hade blivit för uppenbar.
Men dialogerna, karaktärerna och skådespelarna gör det förstås ännu svårare för filmen att lyckas få till det. James Franco är inte en dålig skådespelare per se, men allt den här platta rollfiguren bidrar till är att få hans skyltdockeliknande utstrålning att bli ännu mer plastig. Han yttrar inte en enda replik som inte känns som en död klyscha tagen från någon TV-såpa. Freida Pinto (Slumdog Millionare) spelar hans kärleksobjekt – notera att jag inte haft anledning att nämna henne förrän nu – och man ska förstå att hon följer hans väg i fem års tid men jag har ingen som helst aning om vem hon var. Förutom att hon var the Thankless Female, förstås. John Lithgow är bra, men underanvänd. Och så Draco Malfoy också förstås… Jo. Det är Draco Malfoy, det finns ingen anledning att låtsas som att man inte när som helst ska få för sig att han ska utbrista ”Pottah!” Av en händelse är det han, av någon anledning, som får äran att utbrista Charlton Hestons berömda replik från klassikern från 1968 ”Take your stinking paws off me you damn dirty ape” som en pinsam homage. Det är utan tvekan filmens absoluta bottenögonblick.
Dom sista tjugo minuterna av filmen består av en massa apor på rymmen i New York. Trailern förklarar allt det här alldeles utomordentligt. Vi säger såhär: Om du ser igenom trailern och på allvar fortfarande har lust att se den här filmen, då kan jag inte hjälpa dig.
FREDRIK FYHR
Den här filmen gjorde mig sugen på att se om klassikern från 1968, och efter att jag sett den på nytt kan jag konstatera att den nya filmen har ännu fler ”subtila” referenser till originalet. Det bidrar till ännu en sämre dimension av filmen, även om Malfoys parafras fortfarande är bottennappet. Originalet är, förstås, en avsevärt mycket bättre film men något som gör den här ännu sämre är att den gör om mänsklighetens undergång till ett ospecifikt virus. I filmen från 1968 var det kärnvapen, eller åtminstone krig, som var vårt fall. Det sistnämnda är fortfarande en avsevärt mycket troligare tes, och mycket modigare att göra en film om.
6 svar på ”Apornas planet – (r)Evolution”