Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Apflickorna

a1

3starrating

Regi: Lisa Aschan

Den här filmen gjorde mig positivt överraskad. Dom flesta svenska filmer som påstås vara bra har jag tyckt varit stora besvikelser; antingen har dom varit ytliga och meningslösa (som till exempel Darling) eller så har dom varit tekniskt begåvade men konstnärligt undermåliga (som den mycket överskattade skrytfilmen De ofrivilliga). Det här är en debutfilm av skåning vid namn Lisa Aschan (också manus) och den är vid första anblicken en ganska typisk samtida svensk film med sparsam budget och ”konstnärliga ambitioner”. Så, okej, känns den på sina håll amatörmässig? Ja. Finns det dåligt/konstigt skådespeleri? Ja. Finns det vissa styltiga repliker som helt enkelt inte fungerar? Ja. Men det finns också något som jag inte sett i en svensk film på hur länge som helst (jo kanske sedan Låt den rätte komma in, mitt ständiga referensexempel på hur bra svensk film kan göras) nämligen 1. En verkligt personlig stil och 2. En äkta känsla, och en verklig idé med sin egna berättelse.

Filmen är en ungdomsfilm, of sorts, som börjar med att Emma (Mathilda Paradeiser, första filmrollen) börjar vad som verkar vara en uttagning för någon slags ridskolsklass; där lär hon känna Cassandra (Linda Molin, dito) vilket snart leder till ett förhållande, som är märkligt effektivt skildrat – om man jämför med den svåruthärdliga pk-smällkaramellen Kyss Mig, där ”lesbisk kärlek” var den stora elefanten i rummet filmen igenom, är Apflickorna en film som förmodligen har bäst chans att övertyga den där 40/50-talistföräldern som inte förstår hur något bara kan vara kärlek utan att klassificieras som ”homo eller bi eller vad blir det då då?”

Överhuvudtaget känns det sexuella temat förmätet att nämna – Det bästa med filmen är manuset som, förutom några typiskt ”svensk film”-aktiga vagel-i-ögat-klyschor som förmodligen såg bättre ut på manus än vad de gör på bild, känns trovärdigt och ger plats för ett par uppriktigt talat oväntade effekter; filmen har till exempel ingen given ”upplösning” och det som börjar som en, slags, kärlekshistoria mynnar istället ut till ett stycke liv. Berättelsen känns som en genomlevd sådan, uppriktig, det finns många scener som känns så autentiska som någon man sett i någon ungdomsfilm. Aschers regi är helt synkroniserad med den här känslan av autencitet; visserligen är filmen stiliserat spartansk – det vill säga att den består av många scener där inget mer än det nödvändigaste förklaras – men det är ändå en ovanligt överrumplande och realistisk film. Det finns en sidointrig också, där en sexårig lillasyster är kär i sin kusin och i samma veva upptäcker att hon har ett kön, och därmed vill ha en bikini. Allt fungerar inte i den biten heller, men det som fungerar fungerar ovanligt starkt och blir oändligt mycket mer kännbart eftersom det är så ärligt och sakligt; ”Vi kallar det inte behå” säger den glada expediten om sexåringens bikini (utan vidare) medan hon tillrättarvisar den stackars pappan i klädesaffären, ”vi kallar det top”.

Det går kanske inte att helhjärtat rekommendera Apflickorna, men nästan; Ascher känns som en begåvad filmskapare från första stund men, som vanligt i svensk film, kommer dialogernas krock med skådespeleriet i vägen. Skådespelarna känns alla oerhört osäkra och ojämna – ibland får dom till det, ibland inte – och Molin, i rollen som den andra (eventuellt mer erfarna och utmanande) tjejen är den enda som känns som en instinktiv naturbegåvning. Det är skådespeleri som skulle kunna ha regisserats bättre, förutsatt att dialogerna skulle kunnat ha förändrats under inspelningens gång. Det är så, inbillar i alla fall jag mig, att konst och kreativitet fungerar och leder till bra filmer. Apflickorna är inte bra, men fortfarande bra. Helt klart bra för att vara svensk, och eventuellt lite bättre än så också.

FREDRIK FYHR

5 svar på ”Apflickorna

Lämna ett svar till Hotell | Videosöndag Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *