Germania anno zero. 1948 ITALIEN/ FRANKRIKE/ TYSKLAND 71 min. sv/35mm/1.37:1. R: Roberto Rossellini. S: Edmund Moeschke, Ernst Pittschau, Ingetraud Hinze, Franz-Otto Krüger, Erich Gühne, Heidi Blänkner, Jo Herbst, Barbara Hintz, Karl Krüger, Alexandra Manys, Christl Merker, Gaby Raak, Inge Rocklitz, Hans Sangen, Babsi Schultz-Reckewell, Franz von Treuberg.
Ofattbart stark och uppriktig skildring av en pojke i Berlin i sviterna efter krigets slut – uppfostrad på nazistisk ideologi, och hunsad i en svältande familj där ingen bryr sig om honom, i en stad som blivit ett nihilistiskt helvete, försöker han i sin oskuldsfullhet göra det rätta, varpå konsekvenserna blir fullständigt förödande. Trots denna becksvarta premiss är filmen sublim och ofta direkt vacker, bland annat för att Rossellinis flytande berättarstil aldrig tillåter någon självklar sensmoral och ständigt gör intrigen elektrisk av oförutsägbarhet. Filmen undviker också polemik på ett briljant sätt och är i slutändan humanistisk på ett sätt som inte bara är överväldigande utan filosofiskt utmanande – få filmer har med samma skakande tydlighet visat hur ideologi fungerar i verkligheten. Den sista delen i Rossellinis krigstrilogi efter Rom – öppen stad och Befriande eld. Dedikerad till sonen som tragiskt dog två år innan, en händelse som tveklöst driver mycket av engagemanget; blev inte en speciellt uppmärksammad film när det begav sig och är än idag Rossellinis kanske mest underskattade. Gick 78 min vid biopremiären. 5/5 9/10. 2019.
