Raging Bull. 1980 USA 129 min. sv/35mm/1.85:1. R: Martin Scorsese. S: Robert De Niro, Cathy Moriarty, Joe Pesci, Frank Vincent, Nicholas Colasanto, Theresa Saldana, John Turturro.
En av Scorseses största klassiker, skildrar den självdestruktive mellanviktsboxaren Jake LaMottas liv, från uppgång och storhetstid som världsmästare, och sedan hans nedgång då han mer eller mindre blev en lodis. Detta är en perfekt film, så tekniskt fulländad att den rinner som vatten från första till sista bildrutan och för varje år som går blir den bättre och bättre. De Niro är fantastisk som den känslomässigt instabile LaMotta; inte bara för hans orgie i ”method acting” då han umgicks med den verklige LaMotta och åt upp sig trettio kilo för att göra scenerna mot slutet av hans karriär. Närvaron i De Niros spel är konstant och den kopplar perfekt med Scorseses blick; han vinklar inte bilden av LaMotta åt något håll – det är omöjligt att känna sympati för den paranoide och oftast fullkomligt odräglige mansgrisen, men hans patologiska masochism (vad är en boxare om inte en masochist?) är ofrånkomlig och obönhörlig och sättet de andra karaktärerna spelar mot honom – som Pesci, i rollen som LaMottas ambitiöse bror som, trots sina egna brister, vill hjälpa och stötta honom – säger mycket om hur människor beter sig mot varandra och mot sig själva. Samtidigt är det också en sinnligt magnifik film, ett exempel på storartat filmskapande som tycks få filmmaterialet att andas organiskt; manuset är rikt på psykologi och sociologisk sanning och ihop med det intensiva fotot och den extremt bra klippningen (Thelma Schoonmaker fick en Oscar, likaså De Niro) blir filmen en knock-out i alla håll och kanter. 5/5 10/10. 2001, 2006, 2014, 2016.
