1952 USA 103 min. färg/35mm/1.37:1. R: Stanley Donen, Gene Kelly. S: Gene Kelly, Donald O’Connor, Debbie Reynolds, Jean Hagen, Millard Mitchell, Cyd Charisse, Douglas Fowley, Rita Moreno.
Var ska man börja? Filmhistoriens mest odödliga musikal är inget annat än en av de bästa filmer som någonsin gjorts – det ser lätt, glatt och kravlöst ut när Kelly, Reynolds och O’Connor hoppar, dansar och sjunger fram det ena klassiska numret efter det andra, men varje sekund är minutiöst och övermänskligt genomarbetad (Reynolds, som inte hade någon danserfarenhet, hade blödande fötter och sa senare att inspelningen var jämförbar med en förlossning). Inget bör underskattas här, inte heller den muntra storyn – en parodi om Hollywood som utspelar sig på 1920-talet och skildrar problemen som storstjärnan Don Lockwood (Kelly) får när ljudfilmen gör entré och han själv riskerar bli passé. Inget som inte lite sång och dans kan fixa – om inte IQ-befriade divan Lina Lamont (Hagen) sätter käppar i hjulet. Kelly dansar i regnet, O’Connor ”får oss att skratta”, alla stannar uppe tills mjölkmannen kommer och då har vi inte ens nämnt det transcendentala ”Broadway Melody”-numret mot slutet. Filmen både hyllar och narras med gamla musikaler – och filmhistoria i allmänhet – samtidigt som Kellys eklektiska dansstil genom denna film vände upp och ner på hela genren. Lika mycket är den filmskola, filmteori, filmvetenskap, en hel låda full av filmnörderi och håller till och med för sociala och politiska kommentarer, för den som nu absolut måste ha grönsaker på tallriken. Absolut allt i denna film strålar av lika mycket transcendental stil som magiskt mänskligt liv, och får man inte ett leende på läpparna av den så bör man söka vård. 5/5 10/10. 2000, 2018.
