28/4 2002
Hmmm.
Låt mig först få handlingen ur vägen, mycket kortfattat: Mark Wahlberg spelar orädd framtidspilot som ska leta rätt på en förlorad apa i rymden, hamnar i någon slags kosmisk storm, kraschar på en planet där människor är som djur och smarta apar regerar. Han och några nyfunna vänner rymmer och inser senare att Wahlberg är den som ska leda ett uppror mot aporna.
Låt mig nu påpeka en sak: Detta är ingen nyinspelning på Apornas planet från 1968, med Charlton Heston. Det kanske sägs det, men det här är mer en fri tolkning av Pierre Boulles roman. För den gamla filmen och denna film har nästan bara olikheter gemensamt.
Klassikern är enkelt uppbyggd: Början, mitt, slut.
Tim Burtons film är uppbyggt något man enklast kan sammanfatta som: Prolog-början-fortsättning-mitt-uppbyggnad-final-chockepilog.
Och det är ljuset man ska se i den här filmen. Det är kanske beviset på att Tim Burton är en ärlig regissör, som inte vill ta en gammal klassiker, fräscha upp den och kasta ut den på biograferna för att tjäna pengar. De som då sett den gamla kommer gå och se den nya, och ”kidsen”, tja med några kända skådisar lär de också lockas. Praktexemplen är Gus Van Sants 98-version av Psycho och Kodnamn: Nina, den ganska omstuvade USA-nyinspelningen på Luc Bessons underbara actionfilm Nikita. Så visst är det en fin syn, på så vis.
Men i övrigt är detta en rätt misslyckad film. Den engagerar aldrig riktigt. Manuset har sina sidor men stora delar av det är rent amatörmässigt och dialogerna känns typ 20 år gamla. Sedan är skådespelarna inte helt karismatiska. Man hejar inte direkt å Jordens vägnar på Mark Wahlbergs sure hjälte (säger inte att Charlton Heston var en festprisse, men han hade rejäl karisma) och tja, hälften av skådespelarna är sminkade till oigenkännlighet – visserligen snyggt, men de läckra maskerna ger tyvärr ingen rymd för skådespeleri.
Största mysteriet är ändå att det här är förvånansvärt ytligt för att vara Tim Burton. Borta är den omåttliga fantasin från Edwards Scissorhands och Beetlejuice, det virtuosa bildspelet från Batman eller den underbara scenografin i Batman – återkomsten och Sleepy Hollow. Han borde vara idealet för den här filmen. Men inte mycket bär hans kännetecken här. Detta kunde lika gärna vara regisserat av vem som helst.
Och jag måste slutligen kommentera det här: Den här filmen har, jag vet inte varför men kanske för att hedra 68-versionen, ett plumpt chockslut. OK, jag förstår tanken (även om det faktiskt inte är det lättaste, och där faller ju poängen till att börja med) men det fungerar inte alls. Dels för att hela filmen följer ett mycket publikfriande mönster – man blir inte riktigt överraskad förrän i allra sista scenen – så därför blir det mer irriterande än ”kul”. Filmens uppgift var ju att berätta en lättsmält historia som var logisk och förståelig. Alltihop blir till sist fullkomligt ojämnt.
Men en annan anledning till att det faller platt är att det är ganska svagt. Fantasilöst och onödigt. Dessutom långt ifrån samma chock som slutet i den gamla filmen, om nu detta inte ska vara någon slags pik till den.
Apornas planet, från 1968, var en tankvärd, underhållande och engagerande science fiction-film med hög kvalité. Apornas planet, från 2001, är en tafatt jättebakelse proppad med ytlighet, rullandes på en säker och förutsägbar tågräls, ända tills den mycket oväntat rasar ner i en ravin.
FREDRIK FYHR