Amer

 

4/10 2009

 

Jag hade äran att se denna belgiska film vid namn Amer på sin världspremiär på Fantastisk Filmfestival här i Lund. Det var bara tur och slump. Jag hade ingen som helst föraning om vad det här var för film. I programmet stod det något om att den var sin egen grej, fastän den också var en hyllning till den italienska giallo-genren. Lät ju inte pjåkigt, tänkte jag. Men upplevelsen av Amer lämnade ett mycket större intryck än någon giallo jag sett. Inte så att Argentos Deep Red inte är en utmärkt film, men det här är en annan grej.

Giallo-kopplingen är förvirrande, så jag kan börja med att poängtera att Amer inte är en giallo alls. Den blinkar och bugar åt Bava och Argento, men den är inte upptagen med dessa blinkningar och bugningar. De förblir detaljer. Det filmen istället gör är att bjuda på en visuell fest som bara kan kännas och upplevas. Du gör dig själv en björntjänst om du försöker hitta en intrig. Jag skulle kunna kalla Amer för ett drama, men det vore också missvisande.

Filmen är indelad i tre segment. I det första befinner vi oss i en stor, läskig herrgård. Vi följer en liten flicka medan hon vandrar runt i de stora rummen och korridorerna. Hon har en mor klädd i sörjesvart. Hon ser sträng och bestämd ut. I ett av rummen ligger en död gammal man. Flickan förföljs av en monstruös figur klädd i svart. Allt hon upplever upplever hon till ytterligheternas gräns och det tjänar ingenting till att försöka skilja verkligheten från drömvärlden.

När flickans känslor är starka nog spelar den distinktionen ingen roll, och filmen tycks oavbrutet uttrycka hennes mentala värld snarare än den ”riktiga”. Det finns en magnifik, otrolig scen där hon finner sin mor i säng med sin älskare. Den obegripliga synen gör så att hela filmen bokstavligt talat bryter ihop. Ord kan helt enkelt inte förklara det bättre.

I det andra segmentet möter vi samma flicka, nu något äldre. Men verkligen inte ”tillräckligt gammal”. Vi ser henne i solljus, fixerad vid sin mors sida; båda i sommarklänningar som dansar ikapp med fotot. Överallt finns manliga rovdjur. Hon springer iväg från sin mor. Träffar pojkar. Träffar män. Det finns spänning och fara i varje bild, och ibland tycks filmen andas ikapp med karaktärerna. Det är omöjligt att skilja på vittringen av lust och hotet av död.

I det tredje segmentet är hon vuxen. Hon återvänder till sitt barndoms hus, vilket nu står dött och öde. Men figuren i svart, som hemsökte hennes barndom, sover inte.

 

Jag vet inte när jag ska få chansen att se den här filmen igen. Det känns som en kärlekshistoria i mitt inre. Jag plågas och längtar efter min förlorade kärlek. Ska vi någonsin återse varandra? Jag kan inte förneka att Amer är en våt dröm för en kritiker eller filmstudent, för den jiddrar med gränserna där en narrativ slutar och en vild fantasi tar vid.

Den har Argentos visuella flärd, men lyhördheten för karaktärerna och deras värld är lika lyhört som i Tarkovskijs Spegeln. Filmen är fylld till bredden med bilder som är surrealistiska, djupt berörande, sensuella, otäcka och exceptionellt vackra. Jag frestas hela tiden till att komma med fåniga metaforer som ”fotot älskar med klippningen” men vet ni vad, det är exakt så det känns.

Amer ligger också långt bortom den ytliga fåfängan man kan anklaga Argentos filmer för att präglas av. Jag tror den här filmen vill uttrycka vad karaktärerna känner medan de känner det. Det är en sällsynt sak i filmer, när en åskådare faktiskt kan känna solens hetta, stinget från törnbusken, spindeln som kryper över din kropp. Det är otroligt sällsynt att vi upplever att vi blir utstirrade samtidigt som karaktären i filmen också noterar det.

De flesta filmer som försöker skapa en erotisk laddning misslyckas för att de ens försöker. Jag har ingen aning om hur de får det att lyckas i Amer. Det är verkligen ett fascinerande verk, som transcenderar duken och på något sätt lockar in publiken också. Det kan vara den mest förföriska film jag någonsin sett.

Från det galet påhittiga bildspråket i början, till det djupt huggande närbildsperspektivet i mitten, till den sällsamma och poetiska ”underhållningen” i finalen är Amer en av de mest unika stycken filmskapande jag sett på väldigt länge. Jag har en känsla av att jag inte kan förmedla mina känslor på ett ordentligt sätt, och jag misstänker också att det är en film som måste ses för att förstås, inses, upplevas. Jag kan hursomhelst klargöra att det är en av de bästa filmer jag sett hela detta årtionde.

 

FREDRIK FYHR