2012

 

30/3 2010 

 

Jag finner det alltid roande när folk blir arga på filmer som 2012 och säger att de är en ”förolämpning mot människans intelligens” eller så. Jag antar att 2012 verkligen skulle vara en förolämpning mot människans intelligens om den hade något att göra med människans intelligens. Det har den icke. Att säga att Roland Emmerich är en regissör mer intresserad av det visuella är en riktig underdrift. Det är lite som att säga att Michel Moore är något av en politisk filmskapare.

2012 är en bra Emmerich-film, en bra katastroffilm och ett bra stycke skräpmatsfilm. Det finns ingenting – jag säger INGENTING – här för någon intresserad av karaktärsutveckling, realism, eller någon typ av adekvat dramaturgisk finess. Jag tror det är anledningen till att den fungerar hyggligt bra. Det blir en fråga om att hålla saker enkla. Ju större och löjligare din katastrof är, desto mindre chans finns att messa upp den. Världen går under, det räcker.

Problemet med några av Emmerichs tidigare filmer var att dom föll på sin egen tyngd – The Day After Tomorrow var absurd men försökte bära något slags miljöbudskap och Godzilla var idiotisk men hade varit mer acceptabelt med ett mer karismatiskt monster (som inte hette Godzilla!)

I 2012 står dock ingenting i vägen för lite simplistiskt underhållningsvärde. Den enkla skönheten i det återfinns, till exempel, i en scen där Danny Glover spelar USA:s president när han meddelar nyheten för resten av världens ledare genom att konstater: ”The world, as we know it, will soon come to an end”.

WHOA! Otroligt! Ingen i rummet får för sig att han förlorat vettet.

Så, nej, det är inte realistiskt. Ja, det är fånigt bortom alla gränser. Men det förolämpar inte din mänskliga intelligens, för jag tror filmen litar på att publiken inte tar det på för stort allvar. Det är inte som Transformers 2, som var en fantasy-film i behov av någon slags substans men som istället beslutade sig för att det inte var viktigt. Emmerich är Bergman i jämförelse med Michael Bay, ändå.

I 2012 finns åtminstone en halvtimme av spänningsuppbyggnad och vi får Riktiga Skådespelare i rollen som pappfigurer. Inget i filmen är rimligt men det mejkar sitt eget sense. Jag tycker det är märkligt att någon kan se på storyn – apokalypsen enligt Mayakalendern! – och inte se en film gjord med humor och självdistans.

Bra karaktärer har inget att göra i en sådan här film – Faktum är att jag vågar påstå att de skulle sänka den. I en film där världen går under på ett specifikt datum år 2012 så räcker en skådespelare som John Cusack mer än väl.

Så, okej. Vi har en film som fungerar trots att den saknar all typ av konventionell kvalitet. Det är en campig berg- och dalbana som börjar, pågår, tar slut. Betyder det att det är en BRA film? Inte direkt. Kalla mig snobbig, men under omständigheterna den här filmen opererar under kan jag inte se hur den någonsin skulle kunna vara propert sätt bra. På stjärnräknaren ger jag den 6 av 10. Att ge den mer, det vore onekligen ett hån mot människans intelligens.

 

FREDRIK FYHR