1976 USA 121 min. färg/35mm/1.85:1. R: Sidney Lumet. S: Faye Dunaway, William Holden, Peter Finch, Robert Duvall, Wesley Addy, Ned Beatty, Beatrice Straight, William Prince, Arthur Burghardt, Bill Burrows, John Carpenter, Jordan Charney, Kathy Cronkite, Ed Crowley, Jerome Dempsey, Conchata Ferrell, Gene Gross, Stanley Grover, Cindy Grover, Darryl Hickman, Mitchell Jason, Paul Jenkins, Ken Kercheval.
Klassisk 70-talsfilm, en utomordentlig satir över cynisk TV-företagsamhet som visar sig mer profetisk för varje år som går. Finch är fantastisk som det eventuellt galna nyhetsankaret som får sparken på grund av dåliga tittarsiffror – han annonserar i sin sista sändning att han ska ta livet av sig framför kamerorna och blir istället en succé och får en egen talkshow där han får hålla subversiva pläderingar om kulturens förfall – samt mynta utropet “I’m mad as hell and I won’t take it anymore!!” – alltmedan opportunisterna bakom ridån tar vara på varje cent de kan mjölka. Rappt tempo och och snacksalig dialog gör denna film skamlöst underhållande, men den intelligenta och extremt upproriska tematiken gör den substantiell och än idag värdig sin status som ett prima stycke politisk film; något lång, och de såpaliknande (ironiskt nog) intrigerna mellan karaktärerna fastnar inte lika bra som Finchs huvudnummer, men skådespelarna är å andra sidan eld och lågor, inte minst Dunaway som arbetsnarkomanen som sätter bollen i rullning. Hon fick en Oscar, likaså Finch, manuset och Straight (kvinnlig biroll). Håll utkik efter en okrediterad Lance Henriksen, som levererar några repliker i en tidig roll. 4/5 8/10. 2014.
