Sunrise (1927)

<-#4. Lolita (1962).
->#6. Svält (1966).

Regi: F.W. Murnau

Första gången publicerad 19/4 2010

När Friedrich Wilhelm Murnau dog i en bilolycka i Kalifornien år 1931, förändrades på sätt och vis filmhistorien eftersom under åren han fortfarande hade framför sig hade han kunnat förändra allt. Ödet ville dock annorlunda. Vid sin död hade Murnau precis avslutat filmen Tabu. Detta var hans första ljudfilm. Tidigare hade han, i Tyskland och i USA, redan gjort några av de mest inflytelserika och majestätiskt andetagande stumfilmerna i filmhistorien. Detta var också hans arv efter sin död – en ljudfilm, och dessförinnan Nosferatu, The Last Laugh, Faust och den här filmen, Sunrise, som är en av de vackraste filmerna som någonsin gjorts. Den är oskyldigt storslagen, den är tekniskt dödsföraktande, och den berättar episkt en enkel liten saga, allt som allt som den kanske mest perfekta stumfilmen, speciellt med tanke på att den släpptes år 1927, ett år efter Jazzsångaren och ingången till ” the talkies ”. Peter Bogdanovich sa att 1927 var den största året i filmhistorien eftersom det var året stumfilmen nådde sin perfektion och sedan försvann sedan. Jag tror Sunrise är filmen som stod precis vid toppen av den vågen.

Redan till att börja med, är tidlöshet del av filmens egna ideal. Murnau försöker berätta den mest universella av berättelser – Karaktärerna kallas bara The Man, The Wife, The Girl From the City, och en öppningstext förklarar att denna ”sång” är ”av ingen plats och varje plats, du kan höra den överallt, när som helst”.

Filmen börjar vid en by som ligger vid en sjö. Platsen ser så underbart mystisk ut att man inte kan räkna ut om man tittar på verklig natur eller  superverkligheten från en väl upplyst scen. Kameran – vid denna tid storleken av två män och en baby eller något sådant – rör sig smidigt, osynligt, delikat genom tätt buskage och enkelt ner i ett kärr där den tittar upp på en stor fullmåne. Jag har alltid letat efter den perfekta fullmånen i filmer; ni vet, den måne man kan uppleva på de mest perfekta sommarnätter i verkliga livet. Här, år 1927, finner jag det.

Medan Sunrise tekniskt omfattar sådana prestationer att det skulle ta för lång tid att ens göra en lista över dom, är storyn en enkel fabel. Den har att göra med mannen och hustrun och hur deras vardag blir en kärleksväckelse efter det misslyckade försöket till en oförlåtlig synd, påtvingad av desperation. Filmen innehåller två händelser, en tidigt i filmen och ett sent i filmen, som är mycket osannolika. Men bristen på realism spelar ingen roll eftersom vi upplever ett magiskt berättande i dämpat svartvitt. Detta är vad jag älskar med stumfilmstiden, och ibland känner jag som om stumfilmen på sätt och vis var den renaste formen av filmskapande. Det erbjöds ingen psykologi, och krävde inga krav på naturalism. Sådana saker är egentligen litteraturens uppgift. Stumfilmen visste filmens sanna natur och språk; bilder, hopklippta med enstaka titelkort för en känsla av sammanhang. Murnau var inte förtjust av dessa dock, och i Last Laugh redan år 1924 gjorde han den första stumfilmen utan titelkort. Sunrise har också mycket få.

Stumfilmer använde sina egna bildspråk och de innebar ofta att skådespelarna i princip bara fungerade  som mimare. Men när aktörerna var nedtonade och kameran bara fokuserade på sina ansikten hände otroliga saker. Brist på ljud gör det på något sätt omöjligt för tittaren att nå karaktärerna när de är ledsna eller glada. När de gråter och är ensamma är de helt ensamma i världen, skiljda från oss genom en tyst, svartvit vägg. Det är därför, tror jag, de största stumfilmerna – som, låt säga, Potemkin, Metropolis, Körkarlen, Guldfeber – har stunder som kan göra en modern åskådare gråtfärdig på ett märkligt, oväntat och helt överväldigande sätt. Detta gäller även med Sunrise. Det finns flera stunder där Murnau dröjer kvar på karaktärernas ansikten. Vi ser dem tänka, resonera, vi ser hur deras känslor skiftar, långsamt, från lycka till undran, en misstanke, fruktan, sorg. George O’Brien och Janet Gaynor (Gaynor som vann Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i den allra första Oscargalan, som hölls i 1929) är två av de vackraste människor jag någonsin sett på en skärm. Det är fantastiskt egentligen, i ett format där ansikten måste bli så tydliga som möjligt, är dessa två kristallklara men djupt mänskliga. Gaynor har inte en smutsfläck på sin hy och O’Brien verkar knappt ha en ren. Ändå känns de ärliga och mänskliga. Det finns en scen där Gaynor tar hand om ett barn medan filmen klipper till O’Brien som är otrogen med en flicka i kärret jag nämnde tidigare. Du kan se sorgen i hennes ögon. Det finns en annan scen senare där O’Brien sitter och gråter i kyrkan medan han betraktar ett bröllop. Du kan se smärtan i honom, utan minsta censur. Det finns en hel del sådana scener. Man läser helt enkelt ögonen.

Sunrise är oskuldsfull samtidigt som den är djup, eftersom den bara handlar om upplevelsen av att vara kär, och dela kärlek, ett tema filmen helt absorberar. Man känner en lätt berusning tillsammans med de två huvudpersonerna. Filmen har en skickligt förenklad intrig som inte ger vika för något annat än känslomässiga effekter. Den mellersta delen av filmen är en slags tidig romantisk komedi med en och annan fånig sidointrig och lite slapstick. Man kan nästan höra spöken från folkets skratt i den ursprungliga publiken.

Men vad Murnau egentligen gör här är att berätta en historia om kärlek och engagemang. Sunrise är en film där fasor som otrohet och skilsmässa lurar omkring under ytan. Det är en film som förstår att för ett människohjärta är dessa saker verkliga ohyggligheter. Och inför dessa ohyggligheter är det också en film där kärlek (och det heliga äktenskapet) har möjlighet att erövra, men bara om de älskande själva vill.