Éloge de l’amour. 2001 FRANKRIKE/SCHWEIZ 97 min. sv, färg/35mm, video/1.85:1. R: Jean-Luc Godard. S: Bruno Putzulu, Cecile Camp, Jean Davy, Françoise Verny, Audrey Klebaner, Jérémie Lippmann, Claude Baignières, Rémo Forlani, Mark Hunter, Jean Lacouture, Philippe Lyrette, Bruno Mesrine.
Godard går in i 2000-talet med denna problematiska film, som på hans typiskt kryptiska vis handlar om en filmregissör som utforskar ett projekt om kärlekens fyra stadier (mötet, kontakten, uppbrottet och återförenandet) och åldrar (ungdom, vuxenhet, ålderdom) vilket tar honom till en kvinna han träffade två år tidigare, som försökte stå på sig mot Hollywood-producenter (läs imperialismens ondskefulla anti-konst). Det är som alltid svårt att inte fascineras av Godards hypnotiska framställningar, även om denna film plågas både av en frustrerande filosofisk rastlöshet, en deprimerande idealistisk uppgivenhet och framför allt en osympatisk likgiltighet i förhållande till ämnet. Många av Godards beundrare ansåg att detta var en av hans bästa – estetiskt är den stark och robust, uppdelad i en analog svartvit del och en digital, med förhöjda kontraster och saturerade färger, men på det stora hela är filmen ganska typisk och representativ för regissören, både formellt och innehållsmässigt (om man nu vill göra skillnad på det) och man kan tycka att han gjort livligare och mer utmanande filmer än denna. 3/5 6/10. 2006, 2019.
