1922 SVERIGE 87 min. Stumfilm. sv/35mm/1.33:1. R: Benjamin Christensen. S: Maren Pedersen, Clara Pontoppidan, Elith Pio, Oscar Stribolt, Tora Teje, John Andersen, Benjamin Christensen, Poul Reumert, Karen Winther, Kate Fabian, Else Vermehren, Astrid Holm, Johannes Andersen, Gerda Madsen, Aage Hertel.
Väldigt märklig men inflytelserik och med rätta kultförklarad svensk stumfilm där Christensen bjuder på en slags cinematografisk föreläsning om medeltidens häxprocesser – i sju delar, varav några är helt undervisande och andra är iscensatta med skådespelare och infernalisk scenografi. En unik film, ojämn och inte helt lyckad men samtidigt väldigt fascinerande; det främsta den har på sin sida är ett för sin tid ohyggligt extremt och barockt bildspråk med mycket skandalös morbiditet och naket. I de narrativa delarna av filmen finns några av filmhistoriens minst sympatiska skildringar av kristendomens medeltidaförespråkare, vilket inte vill säga lite, då hysterin mycket pedagogiskt förklaras (bland annat eftersom att regissören redan gett oss intellektuell förförståelse) hur de sviniga munkarna anklagar oskyldiga människor som i sin tur anklagar oskyldiga människor, allt för att häxbränningar oundvikligen ska ske i en tid då “vidskepelsen härskar över mänskligheten”. Vissa delar av filmen – främst de med de fantasifulla och djärvt genomtänkta effekterna – är än idag mäktiga, andra är bara märkliga medan ytterligare ett par – som det sista avsnittet, om “den moderna tidens hysterikor” – idag trots skuggor av allvar känns lite småcharmiga. Ett måste för de verkligt filmintresserade, och fortfarande en väldigt originell film som fortsatt inspirera filmskapare ända fram till vår tid. 4/5 7/10. 2013.
