Duck Soup. 1933 USA 68 min. sv/35mm/1.37:1 R: Leo McCarey. S: Groucho Marx, Harpo Marx, Chico Marx, Zeppo Marx, Margaret Dumont, Raquel Torres, Louis Calhern, Edmund Breese, Leonid Kinskey, Charles Middleton, Edgar Kennedy.
En hejdlös orgie i anarkistisk humor är den enda nämnvärda beskrivningen av en handling i bröderna Marx bästa film (tillsammans med Galakväll på Operan) men för sakens skull kan man väl nämna att ”storyn” går ut på att Groucho blir diktator för lilla landet Freedonia och bestämmer sig för att gå ut i krig mot grannlandet Sylvania – helt utan anledning, men med gott humör. En milstolpe i bröderna Marx historia; blev en flopp, varpå de bytte distributör från Universal till MGM varpå deras filmer blev mer polerade (och fyllda med såsiga sångnummer). Detta är fortfarande deras råaste och mest helgjutna film, utan överflödiga musiknummer och påklistrad intrig utan enbart med en ändlös parad av gags och geniala Vaudevilleinfluerade och mim- och slapsticknummer (den klassiska spegelscenen utgör möjligen höjden av briljans) för att sedan sluta i en lämplig parad av bomber och granater. Tekniskt sett föråldrad, förstås, men samtidigt har filmen kommit att anses som ett satiriskt mästerverk och absurdismen – kontra de stora världspolitiska ämnen som filmen helt gör narr av – är faktiskt så anarkistisk att den utan vidare kan jämföras med Buñuel och Dalí och inställningen gör Marxbröderna underbart oåtkomliga; Chico är världshistoriens enda krigsminister som bytt flagg eftersom fienderna har bättre mat. Originaltiteln är för övrigt (också) en meningslös ordvits; Groucho ska ha sagt att om du tar två kalkoner, en gås, fyra kålhuvuden men ingen anka, och blandar ihop allt kommer du efter att ha smakat det en gång skippa soppa (”‘duck’ soup”) i resten av livet. Zeppos sista film, han försvann när bröderna kom till MGM; deras första film där var Galakväll på Operan, som också är en mästerlig filmkomedi men inte ett lika våldsamt anarkistiskt statement som den här geniala filmen. 5/5 10/10. 2011.
