Trois couleurs: Bleu. 1993 POLEN/FRANKRIKE/SCHWEIZ 112 min. färg/35mm/1.85:1. R: Krzysztof Kieslowski. S: Juliette Binoche, Benoit Regent, Florence Pernel, Charlotte Very, Helene Vincent, Philippe Volter, Claude Duneton, Hugues Quester, Emmanuelle Riva, Florence Vignon, Daniel Martin, Jacek Ostaszewski, Catherine Therouenne, Yann Tregouet, Alain Ollivier, Isabelle Sadoyan, Pierre Forget, Philippe Manesse, Arno Chevrier, Idit Cebula, Stanislas Nordey, Jacques Disses, Michel Lisowski, Yves Penay, Philippe Morier-Genoud, Julie Delpy, Zbigniew Zamachowski, Alain Decaux.
Binoche spelar kvinna som förlorar man och barn i en bilolycka – filmen igenom går hon igenom en meditativ, existentialistisk process där hon finner sig själv och till slut kan möta sorgen, men inte utan att lång tid går. Kieslowski skapar en fascinerande, emotionellt verkligt ”blå”, känsla av en plats och en inre värld; Bincohe är strålande, men vi möter aldrig hennes rollfigurs inre, en privat sorg hon håller för sig själv. Regissören har alltid hittat poesin i vardagen, men här trycker han på några grader mer romantik och resultatet är ljuvligt; detta är en extremt elegant skildring av förlust och saknad, visuellt förförisk och symbolisk, melankolisk och otroligt jämn; livets förunderlighet, skönhet och smärta i en svepande rörelse. Första delen i regissörens ”trikolor-trilogi” som annonserades som, och blev, hans sista filmer; följdes av Den vita filmen och Den röda filmen. Videosöndag-recension. 5/5 9/10. 2000, 2001, 2016.
