Tôkyô monogatari. 1953 JAPAN 136 min. sv/35mm/1.37:1. R: Yasujorô Ozu. S: Chishû Ryû, Chieko Higashiyama, Setsuko Hara, Haruko Sugimura, Sô Yamamura, Kuniko Miyake, Kyôko Kagawa, Ejirô Tôno, Nobuo Nakamura, Shirô Ôsaka, Hisao Toake, Teruko Nagaoka, Mutsuko Sakura, Toyo Takahashi, Tôru Abe.
Ozus eventuellt mest berömda film är också ett perfekt mästerverk – tematiken går igen från regissörens tidigare filmer, men når här efter många försök en fulländad form. Handlar om ett äldre par som åker från sin by till Tokyo för att hälsa på sina vuxna barn, men de möts med likgiltighet, otacksamhet och själviskhet. Vad göra? Livet pågår obönhörligt för alla och envar, även när den yngre generationen ställs inför problem de inte är mogna nog att förstå, medan den äldre (som närmar sig slutet av sina liv) måste finna det i sig att acceptera detta jordiska förhållande. Ozus visuella stil är enkel men precis – eventuellt behöver man se ett par av hans tidigare filmer för att uppskatta just hur gedigen och lysande den är här – men varje val han gör är häpnadsväckande, om det så rör sig om personregi, takt, dialoger eller foto. Den mänskliga vidden som karaktärerna uttrycker är lika realistiskt skildrad som den är bottenlöst djup, och anledningen till att den är så subtil och sublim är för att den uttrycks genom den komplicerade blandning av heder, skam och rädsla som kännetecknar de flesta människors självkänsla och interaktion med andra – vilket Ozu, mitt i den zen-liknande skönhet som han fångar, också iscensätter med en mästarrealists fingertoppskänsla. Detta är en film som gör nästan vilken annan som helst amatörmässig. 5/5 10/10. 2015, 2017.
