Falstaff (Chimes at Midnight) 1965 SCHWEIZ/FRANKRIKE/SPANIEN 113 min. sv/35mm/1.66:1. R: Orson Welles. S: Orson Welles, Keith Baxter, John Gielgud, Jeanne Moreau, Fernando Rey, Margaret Rutherford, Marina Vlady, Walter Chiari, Michael Aldridge, Julio Peña, Tony Beckley, Andrés Mejuto, Keith Pyott, Jeremy Rowe, Alan Webb.
Praktiskt taget Welles sista långfilm. Han såg det som sin stora konstnärsgärning att gestalta denna en av Shakespeares märkligaste filurer – filmen är praktiskt taget en bantad version av båda delarna av ”Henry IV”, enligt vissa med ett större perspektiv på Falstaff, den rumlande adelsmannen som inspirerar den unge prinsen till ett hedniskt liv innan de måste skiljas åt; Welles är lysande i rollen, och stjäl varje scen han är med i, men det är fortfarande prins Hal (spelad av den stoiske Baxter) som har huvudrollen här. Shakespeares drama följs relativt troget och Welles hittar ingen anledning att fördjupa sig i texten; allt förblir yta och filmen tar aldrig riktigt tag i relationen mellan karaktärerna. Därutöver är filmen, gjord på väldigt låg budget, präglad av ökänt dåligt ljud och väl spartansk scenografi – Welles ansåg detta vara hans bästa film och många anser detsamma (när det begav sig blev den dock förutsägbart sågad av desto fler). Det säger ändå något att den stora bataljen i mitten – en ren uppvisning i enkla sensationer – är filmens höjdpunkt. 3/5 6/10. 2017.
