Touch of Evil. 1958 USA 112 min. sv/35mm/1.37:1. R: Orson Welles. S: Charlton Heston, Janet Leigh, Orson Welles, Joseph Calleia, Akim Tamiroff, Joanna Moore, Ray Collins, Dennis Weaver, Valentin de Vargas, Mort Mills, Victor Millan, Lalo Rios, Michael Sargent, Phil Harvey, Joi Lansing.
Heston, som spelar mexikansk agent, får det hett om öronen tillsammans med sin fru (Leigh) under deras smekmånad i en amerikansk småstad på gränsen till Mexiko; efter att en bilbomb har ihjäl en entrepenör – en rad händelser löper därefter på varandra i rasande fart och han inser snart att han är på väg att bli indragen i en komplott ledd av en sluskig och korrupt poliskapten (Welles). Denna intrig har egentligen inte mer djup än vilken annan film-noir-deckare som helst men det spelar ingen roll – Filmen är en toppkandidat till filmhistoriens allra mest välgjorda och bäst regisserade filmer. Den legendariska inledningsscenen – som aldrig verkar ta slut – är en klassisk adrenalinhöjare, men den sätter egentligen bara tonen för den ena perfekta tagningen efter den andra i ett flöde som skapar illusionen av realtid. Detta tekniska mästerverk är egentligen en ofattbar uppvisning i precist skådespeleri, hundraprocentigt idealiskt och genomtänkt foto, riktigt blygsamt genial klippning och så vidare; filmmediet borde vara en för komplex konstform för att lyckas bli lika enhetlig och fulländad som Welles lyckades få den här filmen. Själv är han nästan oigenkännlig, och fullständigt självlysande, i rollen som den usle och tragiske kapten Quinlan (för den delen har Heston inte varit bättre heller, dessutom har han en schysst mustasch). Släpptes ursprungligen i en ofullständig 95 minuter lång version – Det är den restaurerade versionen byggd på Welles anteckningar, på 112 minuter, man ska se. 5/5 10/10. 2012.
<- En ding, ding, ding, ding värld.
-> En djävulsk plan.
