Dr. T & The Women. 2000 USA/TYSKLAND 122 min. färg/35mm/2.35:1. R: Robert Altman. S: Richard Gere, Helen Hunt, Farrah Fawcett, Laura Dern, Shelley Long, Tara Reid, Kate Hudson, Liv Tyler, Robert Hays, Matt Malloy, Andy Richter, Lee Grant, Janine Turner, Holly Pelham.
En av de mer ökända filmerna av Altman (troligen den mest ojämna, amerikanska tungviktsregissören som någonsin levt), en misslyckad och nästan fascinerande tom komedi där Gere spelar titelfiguren; en snäll gynekolog som älskar kvinnor fastän de förvirrar hans liv. Stereotypa inslag i “intrigen” innefattar kackliga förberedelser till ett bröllop, fru T (Fawcett) som går i barndom och hamnar på mentalsjukhus medan T själv dejtar med Hunt i rollen som den typiska Hunt-karaktären. Fick hård feministisk kritik när den kom på grund av sina många schablonporträtt av kvinnor och kvinnlighet, men dessa inslag kan ses som satir mot den överklass-Texas-miljö Altman alltid gjort filmer i. Mer påtagligt att filmen är en typiskt misslyckad Altman-film; ett panorama helt utan motivation och energi som därför blir avtrubbande i sin långtråkighet. De satiriska poängerna i filmen ligger som onuddade minor från början till slut; varken Geres karaktär eller kvinnorna runt honom har nog med personlighet för att något dynamiskt ska hända (hade den varit sexistisk hade den åtminstone varit intressant, på sitt sätt) och filmen pågår tills den tar slut utan att en enda emotionell poäng går fram. Som pricken över iet står Lyle Lovett för musik som, i de mer dramatiska delarna, är så amatörmässig att allt blir som en dålig TV-såpa. Bra skådespelare, och på äldre år har Altman en viss lagrad självsäkerhet bakom kameran, men detta är verkligen en tråkig film. 2/5 4/10. 2013.
<- Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.
-> Drunken Master.
