1989 USA 120 min. färg/35mm/1.85:1. R: Spike Lee. S: Danny Aiello, Ossie Davis, Ruby Dee, Richard Edson, Giancarlo Esposito, Spike Lee, Bill Nunn, John Turturro, Paul Benjamin, Frankie Faison, Robin Harris, Joie Lee, Miguel Sandoval, Rick Aiello, John Savage, Samuel L. Jackson, Rosie Perez, Roger Gueneveur Smith, Steve White, Martin Lawrence, Leonard L. Thomas, Christa Rivers, Frank Vincent, Luis Antonio Ramos, Richard Habersham, Gwen McGee, Steve Park, Ginny Yang.
Spike Lees stora genombrottsfilm är en otroligt vital, fängslande och underhållande men framför allt underbart uppriktig och provokativ film. Utspelar sig under en extremt varm sommardag i ett kvarter i Brooklyn där Aiello har en pizzeria – större delen av filmen är en underhållande, väldigt softande odyssé bland roliga karaktärer och underhållande dialoger. Men under ytan kokar de djupt rotade strukturella orättvisorna och när våldet exploderar, och de stora sakerna kommer till kritan, måste polletten trilla ner och någon måste “do the right thing”. Lees manus är vattentätt, späckat med minnesvärda karaktärer och dialoger, filmen är fantastiskt berättad på ett originellt sätt med mycket spontana variationer där åskådaren är central (till exempel dialoger som övergår till monologer). Allt detta är gjort medvetet för att koppla till det kollektivistiska budskapet och mycket hänger på ljuvligt foto av Ernest Dickerson och en skåderspelarensemble där varenda skådespelare är med på noterna och levererar med perfektion. Blev extremt uppmärksammad i USA, inte minst på grund av det kontroversiella slutet – det är dock slutet som är filmens verkliga krona, och i det blir filmens budskap genialt där det på andra håll i filmen kan kännas idealistiskt. En av 80- och 90-talets allra mest minnesvärda amerikanska filmer. Videosöndag-recension (mästerverk). 5/5 9/10. 2013.
<- Door to Silence.
-> Dottern.
