Europa ’51. 1952 ITALIEN 109 min. sv/35mm/1.37:1. R: Robert Rossellini. S: Ingrid Bergman, Alexander Knox, Ettore Giannini, Giulietta Masina, Teresa Pellati, Marcella Rovena, Tina Perna, Sandr Franchina, Maria Zanoli, Silvana Veronese, William Tubbs, Alberto Plebani, Eleonora Barracco, Alfonso Di Stefano, Alfred Browne.
Bergman spelar en liknöjd medelklasskvinna vars tolvåriga son begår självmord – händelsen aktiverar en personlig kris och hon ger sig ut på en odyssé i samhället, på jakt efter att hitta en sann altruistisk väg där hon kan leva för andra människor istället för sig själv, men likt en modern Jeanne d’Arc blir hon snarare korsfäst tillbaka. Tematiskt djup, nästan subversiv i sin moderna skärskådning av klassamhället, borgerlighetens konformism, vad vi idag skulle identifiera som patriarkatet samt även den humanistiskt tondöva kommunismen, rakt igenom svidande intensiv utan att någonsin tappa sin intellektuella skärpa. Det andra samarbetet mellan Rossellini och Bergman, och om inte det bästa så åtminstone filmen som bäst förenar 50-talets Rossellini med 40-talets, och därför mest förtjänar sitt retroaktiva anseende. Existerade länge bara i bristfälliga versioner – särskilt en kass bantad version med dålig engelsk dubb – och fick en värdig restaurering först år 2013 av Criterion. 4/5 8/10. 2019.
<- Den stora illusionen.
-> Den stora paraden.
