Greed. 1924 USA 140 min. (Turner-versionen 239 min). sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Erich von Stroheim. S: Zasu Pitts, Gibson Gowland, Jean Hersholt, Dale Fuller, Tempe Pigott, Sylvia Ashton, Chester Conklin, Joan Standing, Erich von Ritzau, William Barlow, Jack Curtis, James F. Fulton, Florence Gibson, Cesare Gravina, Frank Hayes, Austen Jewell, Tiny Jones, Lillian Lawrence, J. Aldrich Libbey, Hughie Mack, Hugh J. McCauley, Lon Poff, William Mollenhauer, Reta Revela, S.S. Simon, Max Tyron, Erich von Stroheim, James Wang.
En av filmhistoriens mest mytomspunna klassiker – von Stroheims episka, sedelärande guldgrävarepos var från början nio timmar lång men filmbolaget MGM kastrerade den till 140 minuter varpå den blev en av regissörens många tragiska floppar. Inget föreslår att det ska finnas ett epos i triangeldramat mellan en tandläkare, en gruvarbetare och damen de båda åtrår – som vinner en lottovinst på fem tusen dollar – men intrigen fortsätter och fortsätter, ända tills scenariot nått sin yttersta konsekvens, alltmedan girigheten styr nästan allt karaktärerna säger och gör. En magnifik film – von Stroheim skildrar karaktärerna med psykologisk mångsidighet, samtidigt som de ligger före och efter varandra om vartannat. Filmen – storslaget filmad helt i naturliga miljöer – har också en komplett, en strömlinjeformad skönhet, via felfri klippning, vackert foto med sublima färgtricks och ett par perfekta visuella effekter. Trots en omväxlande intrig är filmen helt jämn och solid, och den lyckas i slutändan vara en av få sedelärande stumfilmer vars moraliska budskap inte känns pliktskyldigt utan på allvar angeläget. Turner sammanställde en version på fyra timmar, där halva tiden består av stillbilder och faktarutor som förklarar vad von Stroheim hade velat göra. Den versionen är, i brist på bättre, den man ska se. Den helt oklippta versionen förblir filmhistorikernas heliga Graal. 5/5 10/10. 2019.
<- Den galopperande detektiven.
-> Den gode, den onde, den fule.
