Les veux sans visage. 1960 FRANKRIKE/ ITALIEN 90 min. sv/35mm/1.66:1. R: Georges Franju. S: Pierre Brasseur, Alida Valli, Edith Scob, Juliette Mayniel, Alexandre Rignault, Béatrice Altariba, Charles Blavette, Claude Brasseur, Michel Etcheverry, Yvette Etiévant, René Génin, Lucien Hubert, Marcel Pérès, Francois Guerin.
Lyrisk kultfilm, ett tidigt försök att göra en utsagt konstnärlig skräckfilm. Brasseur spelar briljant kirurg som mördar unga kvinnor för att skära av dem deras ansikten. Motivet är att han vill ge sin dotter ett nytt ansikte efter att hon varit med i en bilolycka – själv lever hon en olycklig tillvaro instängd bakom en livlös mask. Det råder inga tvivel om att detta är en film före sin tid – inte bara har den ett par scener som för sin tid är över alla gränser i termer av våld och blod, den har också många lyriska passager som ger filmen en förrädisk känsla av mystisk och nästan erotisk elegans; element som gjort detta till en självklar kultfilm. I själva verket hade Franju bakgrund i surrealismen och var förmodligen ute efter att göra en realistisk film som accentuerar hur overklig verkligheten är, och hur de mest självklara sakerna i livet (som att vi alla är dödliga och består av kött och blod) är ett tabu i skådespelssamhället, där vi alla på olika sätt har masker på oss, och där idealet är den typ av mannekäng som Valli förkroppsligar i den olyckliga huvudrollen. En i sanning säregen film; intrigen är i princip densamma som i en Hammerrulle och det enda som gör helheten en smula otillfredsställande. Sveriges statliga filmcensur ansåg (motvilligt?) att detta var konst, men censurerade två och en halv minut vid den svenska biopremiären. Se också Filmåret 1960. 4/5 7/10. 2021.
<- De bedragna.
-> De blodröda floderna.
