Nuovo Cinema Paradiso. 1988 ITALIEN/FRANKRIKE 155 min. färg/35mm/1.66:1. R: Giuseppe Tornatore. S: Philippe Noiret, Salvatore Cascio, Marco Leonardi, Jacques Perrin, Agnese Nano, Antonella Anttili, Pupella Maggio, Enzo Cannavale, Isa Danieli, Leopoldo Trieste, Nino Terzo, Giovanni Giancono, Brigitte Fossey.
En av 80-talets få internationella moderna klassiker, en fantastiskt märgfull och mångfasetterad berättelse om en filmregissör som minns tillbaka till sin barndom i en pittoresk italiensk by, där han lärde känna biografmaskinisten som körde rullarna i den lokala biografen. Svepande berättad, ingrott romantisk och bildskön, lika ljuvlig när den låter oss bada i filmmagi som när den drar undan mattan och belyser livets hårda sanningar. Själva berättelsen är också lika mycket en klassisk bildungsroman som en metadynamisk, intelligent kommentar på filmens inverkan på människan både som kollektiv och individ. Om det låter för akademiskt så kan man kort och gott kalla filmen magisk och betydelsefull för sin konstform. Vann juryns specialpris i Cannes och Oscar för bästa utländska film – detta var den internationella versionen på 123 minuter, som fortfarande är den mest vanligt förekommande versionen. Tornatores originalverison på 155 minuter visades ursprungligen bara i Italien, där den floppade; 2002 kom en ytterligare förlängd version på 174 min som också gick i 2.35:1. Vilken version som är bäst kan diskuteras. Videosöndag-recension. 5/5 9/10. 2020
<- Cinderella.
-> The Circle.
