2009 USA 127 min. färg/35mm/1.85:1. R: Michael Moore.
Typ av final för Michael Moore – efter Roger och jag, Bowling for Columbine, Fahrenheit 9/11 och Sicko – där han kommer till kärnan av hela sin politiska filmkarriär – kapitalismen. Det hela är dock ingen radikal socialistpropaganda utan en skarp och klarsynt redogörelse för den skada som vulgokapitalismen gjort och fortsätter göra för USA – bland annat då Wall Street försöker gå i symbios med makthavare och regering, och storföretag suger ut pengar ur hjälplösa medelklassfamiljer på skamlösa sätt – och samtidigt är den en historiskt kontemporär skildring av finanskrisen och Barrack Obamas presidentval. Innehåller en del för regissören typiskt populistiska (och emellanåt spekulativa) inslag, men det är överlag en ovanligt saklig genomgång av verkligheten att en procent av landets befolkning har stort inflytande över de 99 övriga producenterna. I stort sett Moores magnum opus, vilket hans retoriska avslut vittnar om. Extra plus i kanten, eller vad man ska säga, för att Moore gillar Socialdemokrati och avslutar filmen med en swing-version av Internationalen. Sevärd. 2011.
