1985 STORBRITANNIEN 132 min. färg/35mm/1.85:1. R: Terry Gilliam. S: Jonathan Pryce, Kim Greist, Katherine Helmond, Michael Palin, Ian Holm, Robert De Niro, Bob Hoskins, Ian Richardson, Peter Vaughan, Jim Broadbent, Barbara Hicks, Charles McKeown, Derrick O’Connor, Kathryn Pogson, Bryan Pringle.
Hysterisk blandning av George Orwell-pastisch, surrealistfilm, serietidningsäventyr och Monty Pyhton-aktigt anarkistisk svart komedi, signerad Terry Gilliam. Utspelar sig i det typiska Big Brother-samhället; Pryce spelar en byråkrat som tar på sig uppdraget att rätta till ett litet systemfel (som resulterat i att en familj gått under) men blir istället mer och mer en ofrivillig samhällsfiende när han instinktivt utgår ifrån sina idéer och ideal. I samma veva träffar han på sina drömmars kvinna (Greist) som, också lite hux flux, blir en slags partner in crime. Väl genomarbetat tekniskt storverk med vansinnigt bra scenografi, extremt stilsäker kostym och fantastiska specialeffekter; men filmen är oavbrutet hysterisk och innehåller ungefär lika många explosioner som Rambo III. Det är roligt till en början, men filmen är otroligt lång och snart börjar det framgå att den inte bidrar med någonting nytt som satir, och det är dessutom i princip omöjligt att relatera till karaktärerna (vilket man efter ett tag förväntas göra) när filmen ständigt skämtar på deras bekostnad och samtidigt drunknar i öronbedövande skrammel. Också fullproppad med kryptisk och osammanhängande symbolik som ibland är intelligent och ibland verkar helt slumpmässig; titeln är till exempel, på tal om ingenting, tagen ifrån titelsången med samma namn och filmen kastar in flera referenser till andra filmer (alltifrån Borta med vinden till Pansarkryssaren Potemkin) helt i onödan. Ändå rekommenderad på sätt och vis, filmen har många beundrare, och säkert sevärd för sci fi-fans men inget för den som lätt får migrän. De Niro är rolig som militant rörmokare. Director’s Cut-versionen är 142 min. 2/5 5/10. 2011.
<- Braveheart.
-> Breakdown.