Al di là delle nuvole. 1995 FRANKRIKE/ TYSKLAND/ ITALIEN 112 min. färg/35mm/1.66:1. R: Michelangelo Antonioni, Wim Wenders. S: John Malkovich, Sophie Marceau, Fanny Ardant, Irène Jacob, Chiara Caselli, Vincent Perez, Jean Reno, Kim Rossi Stuart, Inés Sastre, Peter Weller, Marcello Mastroianni, Jeanne Moreau, Enrica Antonioni, Carine Angeli, Alessandra Bonarotta, Veronica Lazar, Suzy Lorraine.
Vad som kom att bli Antonionis sista film är en intressant och rätt underskattad studie i fiktion och längtan – fyra kärleksberättelser sammanvävs via en flanerande fotograf (spelad av Malkovich, i scener regisserade av Wenders), alla handlar på olika sätt om åtråvärda, undanflyende kvinnor och deras trånande manliga beundrare, och temat är fiktionens illusion, hur dessa berättelser ligger utanför verkligheten och därför har nästan gudomliga kvalitéer. Det går att vara ironisk över manusets pretentiösa lyrik och den nödtvungna mängden nakna kvinnor, men filmen har på sitt kompromisslösa sätt djup och mening under de suggestiva, romantiska stämningarna och de sensuella franska och italienska miljöerna. Musik av Laurent Petitgand, Van Morrison och U2. 4/5 7/10. 2018.
<- Bortom horisonten (1973).
-> Bostonstryparen.
