1982 USA 118 min. färg/35mm/2.35:1. R: Ridley Scott. S: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Darryl Hannah, Edward James Olmos, Brion James, Joe Turkel, M. Emmet Walsh, William Sanderson, James Hong.
Ridley Scotts helt unika moderna klassiker skildrar en mycket regnig framtidsvärld där Ford spelar Deckard, en ”blade runner” med uppdrag att spåra upp ett par replikanter (mycket mänskliga robotar) som gjort myteri – en gåtfull resa, då replikanterna uttrycker mer själ än människorna och då Deckard själv hittar en like i Rachel (Young), som lär sig att hon är syntetisk utan att ha vetat det förut. Det är lätt att slukas i den makalösa scenografin, de otroliga effekterna och den stämningsfulla takten (förgylld av Vangelis mästerliga musik) men filmen är en ovanligt gjord, mycket filosofisk film som varnar om megakapitalism och globalisering, ifrågasätter varje förutbestämd syn på ”mänsklighet” och lyckas bli både sorglig och romantisk i en och samma poetiska ton. Långt före sin tid, och samtidigt en legendarisk och inflytelserik film i sin genre; har färgat nästan alla futuristiska science-fiction-filmer som kommit efter den, och har mängder av entusiastiska fans. Vacker, intelligent och fullkomligt fängslande, förmodligen Scotts bästa och mest personliga film (tillsammans med Alien). Finns i flera olika versioner: Originalversionen har ett lyckligt slut och en tafflig berättarröst av Ford, påskyndad av filmbolaget när arbetskopian var för ”obegriplig”. Director’s Cut-versionen från 1991 har slopat berättarrösten och den fåniga epilogen och har istället nytt material som ifrågasätter Deckards mänsklighet. Det är en fullgod version, men 2007 kom efter en hel del arbete The Final Cut som är Scotts slutgiltiga version av filmen. Den blir överlägsen tack vare det mycket imponerande restaureringsarbetet vad gäller bild och ljud, även om versionerna från 1991 och 2007 i övrigt är snarlika. Ett av få verkliga moderna mästerverk. Videosöndag-recension. 5/5 10/10. 2000, 2004, 2012.
<- Blade II.
-> Blade Runner 2049.