Riso amaro. 1949 ITALIEN 108 min. sv/35mm/1.37:1. R: Giuseppe De Santis. S: Vittorio Gassman, Doris Dowling, Silvana Mangano, Raf Vallone, Checco Rissone, Nico Pepe, Adriana Sivieri, Lia Corelli, Maria Grazia Francia, Dedi Ristori, Anna Maestri, Mariemma Bardi, Maria Capuzzo, Isabella Marincola, Carlo Mazzarella.
Ganska skandalös sen neorealistisk skapelse som använder Hollywood-ingredienser för att fördöma, just, omoralisk amerikansk materialism – bland annat lättklädda Mangano, vars kurviga uppenbarelse skapade paradoxal moralpanik. Dowling spelar olycksalig ung kvinna som dragits in i skurken Gassmans affärer – hon dumpas med hans senaste byte (ett värdefullt diamanthalsband) på ett risfält där hon utvecklar solidarisk vänskap med de hårt slitande kvinnorna. Mangano är den livfulla, mindre bekymrade donnan som lockas av både det ena och det andra – dock ej av sergeanten Vallone, som agerar moraliskt ankare (via kommunismens dygder) genom hela filmen. En fascinerande film som är lika mycket proletariatpamflett som den är en noir-stänkare och en svulstig melodram; perfekt omväxlande intrig och många minnesvärda scener av såväl sensuellt schwung som operatiskt lidande och ond, bråd död. På något vänster (bokstavligt talat) blir filmen en oavsiktlig USA-hyllning, på samma sätt som filmens överväldigande femininitet kan sägas vara lika feministisk som mansromantiserad. Riktigt sevärt hursomhelst, och förmodligen neorealismens mest genuint underhållande. 4/5 8/10. 2019.
<- Bitter Moon.
-> Biutiful.
