1967 FRANKRIKE/ITALIEN 100 min. färg/35mm/1.66:1. R: Luis Buñuel. S: Catherine Deneuve, Jean Sorel, Michel Piccoli, Geneviève Page, Pierre Clémenti, Françoise Fabian, Macha méril, Muni, Maria Latour, Claude Cerval, Michel Charrel, Iska Khan, Bernard Musson, Marcel Charvey.
En av Buñuels mest briljanta och fascinerande filmer. Deneuve spelar den timida hemmafrun Séverine som är gift med snäll, omtänksam och stentråkig läkare (Sorel) – av ren och skär drivkraft börjar hon jobba som prostituerad på undangömd bordell ledd av sakliga Madame Anais (Page), och blir därefter mer och mer tillfredsställd med sitt liv. Vad som skulle kunna vara en helt gubbsjuk premiss, blir istället precis det motsatta; en extremt intelligent gjord film som med oerhört subtila drag ifrågasätter åskådarens förutfattade meningar, och även berättar en engagerande historia om riktiga människors begär och längtan i en värld som inte är svart och vit. Tekniskt sett fläckfri, sparsmakat kantad av Buñuels geniala dröminslag där Séverines begär uttrycks i klassisk surrealistisk och Freudiansk drömtydning. Precis som i flera av Buñuels bästa filmer finns också sadistisk, och obegripligt smittsam, humor; alla de manliga karaktärerna blir till exempel mer eller mindre skrattretande, inte minst stackars Sorel (”Det är något konstigt med den här grejen”). Fortfarande, om inte än mer idag, ett praktexempel på djärvt och originellt filmskapande – också värd att se flera gånger, för att studera hur otroligt genomtänkt Buñuels drömassocierade detaljrikedom är. Hade undertiteln ”Dagfjärilen” på bio i Sverige. 5/5 9/10. 2010.
<- Belle.
-> Bellflower.