Simple Men. 1992 USA/STORBRITANNIEN/ITALIEN 105 min. färg/35mm/1.66:1. R: Hal Hartley. S: Robert Burke (Robert John Burke), Bill Sage, Karen Sillas, Elina Löwensohn, Martin Donovan, Mark Chandler Bailey, Chris Cooke, Jeffrey Howard, Holly Marie Combs, Joe Stevens, Damian Young, Marietta Marich, John MacKay, Bethany Wright, Richard Reyes.
Burke och Sage spelar bröder (den ene en nydumpad bankrånare) som lämnar New York på jakt efter deras pappa, som flytt efter att ha arresterats för ett politiskt bombdåd 1968 – de kommer till landsbygden där de träffar två kvinnor och otippat nog mjuknar. En ganska fascinerande film från Hartley som börjar som en deadpan-satir över noir-filmer och macho-attityder – det statiska skådespeleriet och den återhållsamma stilen avslöjar den platta, korkade meningslösheten i manligt poserande. Sedan, någonstans halvvägs in, blir det en melankolisk och på sitt sätt hjärtevärmande melodram i alla fall. Vackert fotad och minutiöst genomtänkt i stil och tempo, med noggrannast tänkbara läxor lärda från Bresson och Godard (Löwensohns Anna Karina-outfit, och remixen av dansscenen i Bande à part, är precis på gränsen till nörderi). Imponerande, om än lite kortsiktigt visionärt sett. 4/5 7/10. 2018.
<- Begär.
-> Begärets dunkla mål,