1971 USA 82 min. färg/35mm/2.35:1 R: Woody Allen. S: Woody Allen, Louise Lasser, Carlos Montalbán, Nati Abascal, Jacobo Morales, Miguel Ángel Suárez, David Ortiz, René Enríquez, Jack Axelrod, Howard Cosell, Roger Grimsby Don Dunphy, Charlotte Rae, Stanley Ackerman, Dan Frazer.
En av Woody Allens bästa filmer, och förmodligen den bästa av hans tidiga formlösa komedier, starkt inspirerade av bröderna Marx. Storyn går ut på att hans alter-ego blir dumpad av sin politiskt medvetna flickvän och åker till fascistisk bananrepublik i Sydafrika där han lyckas gå med i upproret och bli ny president. Består i stort sett bara av uppsättningar av gags – och påminner en del om Fyra fula fiskar – men blir oundvikligen också en lyckad, både politisk och massmedial, satir. Vissa av de mest anarkistiska skämten är lite föråldrade, och i efterhand kan man tänka att dom överlämnades till Mel Brooks som skulle perfektera ”gag-humorn”, och på samma sätt finns tidiga outvecklade spår av Woodys tematik om förhållanden, som han senare skulle utveckla i hans mer sofistikerade filmer. Denna film har istället samma ojämnheter som nästan alla komedier av samma slag, men när den är som bäst, framför allt inledningsvis och inte minst i de satiriska nyhetsinslagen, är det briljant. En okänd Sylvester Stallone har en okrediterad liten roll som huligan på tunnelbana, och i retrospektiv stjäl han hela showen i den fantastiska sekvensen. 4/5 8/10. 2011.
<- Bamboozled.
-> Band Aid.