2006 FRANKRIKE/USA/MEXICO 143 min. färg/35mm/1.85:1. R: Alejandro González Iñárritu. S: Brad Pitt, Cate Blanchett, Boubker Ait El Caid, Said Tarchani, Mustapha Rachidi, Adriana Barraza, Rinko Kikuchi, Kôji Yakusho, Yuko Murata, Gael García Bernal, Mohammed Akhzam, Elle Fanning, Nathan Gamble, Monica del Carmen, Driss Roukhe, Wahiba Sahmi, Fadmael Ouali, Zahra Ahkouk, Abdelkaber Bara, Rosa Reyes, Robert ‘Bernie’ Esquivel, Damian Garcia, Cynthia Montaño, Sanae Miura, Satoshi Nikaido, Kazunori Tozawa, Nobushige Suematsu, Shinji Suzuki, Peter Wight, Harriet Walter, Trevor Martin, Matyelok Gibbs, Georges Bousquet, Claudine Acs, André Oumansky, Michael Maloney, Dermot Crowley, Ali Hamadi, Mustapha Amhita, Soukayna Ait Boufakri, Alex Jennings.
Mycket välgjord panoramafilm som kombinerar fyra historier med början i ett vårdslöst misstag av två barn i Marrocko; Pitt och Blanchett är ett av oklar anledning semestrande par som råkar illa ut, medan deras barnsköterska (Barraza) under tiden råkar försätta deras barn i livsfara. Allt detta har också att göra med en affärsman i Japan och hans dövstumma dotter, som har svårt att bearbeta moderns självmord. Tematiken, som titeln antyder, går ut på människans kommunikationsbehov, framförallt i det känsliga kulturklimatet efter 9/11. Blev mycket uppmärksammad, och hyllad av många, och det är en film som har en del mycket gripande och starka sekvenser; dessutom använder sig Iñárritu av en naturalism som gör att mycket blir otroligt realistiskt skildrat, med flera starka skådespelarprestationer, varpå han till stor del lyckas undvika den ständigt hotande känslan av tillrättalagd, pretentiös melodram som dessa filmer alltid bär spår av (jämför till exempel med den mer misslyckade Oscarvinnaren Crash). Det som gör att filmen inte når fram till verklig storhet är ojämnheten; även om filmen är tematiskt sammanhängande, är den marrockanska intrigdelen överlägset mer angelägen och spännande än de övriga. Den mexikanska storyn är överlag mer uppenbar och traditionell, och fuskar tydligt med logik och realism för att nå fram emotionellt. Den japanska historien känns ännu mer som en, mindre intressant, nödlösning. De mindre bra delarna är inte dåliga, utan är tvärtom delar av filmer som skulle vara väl godkända i sig, men de bidrar till att filmen tappar balansen och när en film har höga ambitioner – och i mångt och mycket är riktigt bra – blir också kritiken strängare. Sevärt ändå. Tredje delen av Iñárritus trilogi som började med Älskade hundar och 21 gram. Manus av Guillermo Arriaga, Oscarbelönad musik av Gustavo Santaolalla. 3/5 7/10. 2011.
<- Babe – En gris kommer till stan.
-> Babes in Toyland.
