Ikiru 1952 JAPAN 143 min. sv/35mm/1.37:1. R: Akira Kurosawa. S: Takashi Shimura, Shin’ichi Himori, Haruo Tanaka, Minoru Chiaki, Miki Odagiri, Bokuzen Hidari, Minosuke Yamada, Kamatari Fujiwara, Makoto Kobori, Nobuo Kaneko, Nobuo Nakamura, Atsushi Watanabe, Isao Kimura, Masao Shimizu, Yûnosuke Itô.
En av Kurosawas mest legendariska filmer, där Shimura spelar den anonyma byråkraten Watanabe som får reda på att han har magcancer och bara ett halvår kvar att leva, varpå han börjar en odyssé för att hitta en mening med livet och för första gången försöka leva istället för att bara existera. Det börjar som ett sorgligt, men för honom logiskt, vältrande i otukt och självömkeri men gradvis resonerar han fram en enda hoppfull och meningsfull handling. Extremt intelligent och mycket gripande historia som inledningsvis, i all övertydlighet, verkar vara för enkel för att vara sann men mot sista akten – som nästan helt utspelar sig i ett enda rum – når Kurosawa en full cirkel kring ett resonemang om kontraster mellan liv, levande, mod och medmänsklighet som man vanligtvis bara hittar i romaner. Samtidigt som det är en av Kurosawas mest litterärt intelligenta filmer är det också en av hans mest tydligt amerikanskt inspirerade filmer, med en ofta obönhörligt gripande sentimental ådra som känns lånad från såväl Livet är underbart som Citizen Kane, via klassisk Dickens-tematik och hans egna Rashomon. Den lysande stjärnan i mitten av allting är Shimura, som kanske aldrig varit bättre (vilket säger en hel del), och hans genomborrande, alldeles oförglömliga framträdande. Släpptes inte i Sverige förrän 1966. 5/5 9/10. 2010, 2016.
<- The Atticus Institute.
-> Att leva (1994).