The 25th Hour. 2002 USA 135 min. färg/35mm/2.35:1. R: Spike Lee. S: Edward Norton, Philip Seymour Hoffman, Barry Pepper, Rosario Dawson, Anna Paquin, Brian Cox, Tony Siragusa, Levan Uchaneishvili, Tony Devon, Misha Kuznetsov, Isiah Whitlock Jr, Michael Genet, Patrice O’Neal, Al Palagonia, Aaron Stanford.
Ovanlig film där Norton spelar schysst kille som tyvärr är knarklangare; nu har han åkt fast och han spenderar sina sista 24 timmar i New York innan han ska avtjäna sitt sju år långa straff – bland annat en flanerande eftermiddag och en barrunda med hans två bästa vänner, ständigt med den underliggande vetskapen om att han blir en fånge på morgonen. Meditativ, existentiell och melankolisk film med mänskliga och naturalistiska dialoger som gör åskådaren ständigt närvarande; Lee gör klokt i att blanda in alla karaktärer och deras relation till huvudpersonen och reaktion på hans öde och det finns något oemotståndligt i hur dygnet berättas, bland annat genom mycket som känns improviserat. Överlag en fängslande film, en av Lees bästa, trots att den inte riktigt bygger upp till någon tydlig helhet. En av de många tematiska trådarna i filmen är en poetisk parallell till 9/11; filmen spelades in dagarna efter terrorattackerna i New York och innehåller en scen filmad ovanför vrakplatsen. En av många sublima ögonblick i en minnesvärd film. 4/5. 7/10. 2013.
<- 24 Hour Party People.
-> 28 dagar senare.
Ett svar på ”25th Hour”